Huvudstad
Bangkok (กรุงเทพมหานคร).
Tidsskillnad
+6 timmar. När klockan är 09:00 i Sverige är den 15:00 i Thailand.
Folkmängd
Drygt 67 miljoner.
Statsskick
Konstitutionell monarki.
Flyga dit
Det finns många alternativ. Både Norwegian och Thai Airways flyger direkt till Bangkok från Stockholm året runt. Oftast blir det billigare att mellanlada i Moskva, Istanbul eller gulfstaterna. Vi bokade vår resa två månader före avresan i november och fick betala 7 400 kr för en t/r-biljett med Thai Airways. Dessutom går det flertalet charterflyg under vinterhalvåret från flera svenska städer till olika platser runt om i Thailand.
Visum
Krävs ej för svenska medborgare för vistelser som varar 30 dagar eller mindre. För längre vistelser rekommenderas att söka turistvisum i förväg.
* * * * *
”KORS OCH TVÄRS GENOM THAILAND”
14–29 november 2015
I snitt bokar jag en semesterresa ungefär två till tre månader i förväg. Vid bokningstillfället känns avresedatumet alltid avlägset. Efter veckor av nedräkning blev det till slut den 14 november och dags för en ny resa. Precis som i november förra året var jag inbokad på Thai Airways flight TG961 från Stockholm till Bangkok, men till skillnad från då hade jag i år äran att ha sällskap med min sambo Malin. Även om minusgraderna inte riktigt hade nått Stockholm ännu kändes det väldigt skönt att den där lördagseftermiddagen sätta sig på ett flygplan med vetskapen att två veckors semester i tropikerna hägrade. Planet avgick strax efter klockan 13:30 och ankom till Suvarnabhumiflygplatsen omkring 05:20 morgonen därpå. Bortsett några överförfriskade norrlänningar på andra sidan gången gick flygresan mycket bra och vi var båda nöjda med servicen ombord.
Efter ankomsten tog det ungefär en timme att avklara passkontroll och bagageupphämtning. Därefter tog vi flygtåget Airport Rail Link till ändstationen Phaya Thai (สถานีพญาไท). Resan till centrala Bangkok tog ungefär en halvtimme och kostade (fortfarande) 45 baht. När dörrarna öppnades gjorde sig värmen och fukten påmind. Med varsin ryggsäck och resväska kunde vi redan klockan sju på morgonen känna svetten rinna längs ryggen när vi vid Phaya Thai bytte till BTS Skytrain. Vi gjorde misstaget att köpa en dagsbiljett för 140 baht. Enkelresor skulle visa sig vara billigare än vad jag trodde, vilket vi inte insåg förrän det var dags att resa vidare till Chiang Mai fyra dagar senare. Från Phaya Thai reste vi fyra stationer till Phloen Chit (สถานีเพลินจิต). Därifrån var det endast en kortare promenad tills vi, efter att ha varit på resande fot i drygt 16 timmar, äntligen kom fram till Swîssotel Nai Lert Park – vårt blivande hem.
Hotellet nådde vid åttatiden, men rummet var redan klart. Vid incheckningen berättade receptionisten att vi hade blivit uppgraderade till en svit. Detta lät suspekt, tyckte jag, och frågade om sviten hade trädgårdsutsikt – något som vi hade betalat extra för. Det visade sig att sviten inte hade det och efter inspektion valde vi att tacka nej. Väntan på det korrekta rummet blev som tur var inte särskilt långvarig, vilket var skönt. Efter en så pass lång resa vill man inget annat än att sova bort några timmar. Efter ha packat upp gick vi därför och la oss. När vi vaknade igen hade det blivit eftermiddag. Eftersom vi hade bokat ett s.k. Executive Room hade vi tillgång till hotellets Executive Club Lounge, vilket var väldigt praktiskt eftersom det på eftermiddagarna och kvällarna serverade snacks, drycker (inkl. alkohol) och faktiskt väldigt mycket mat. Efter att ha ätit en sen lunch i loungen var det dags att äntligen inviga poolen. Poolen var lika fantastisk som den såg ut på bild, om inte ännu bättre! Omgiven av en lummig trädgård och flertalet vattenfall kunde man knappt tro att man befann sig mitt i centrala Bangkok. De första intrycken av hotellet var mycket goda.
Efter lite drinkar i loungen var det så dags att bege sig ut på stan. Klockan närmade sig 18 och det hade blivit mörkt. Trots att jag varit i Thailand tidigare blir jag alltid lika tagen över hur varmt det är – mörkret till trots. Termometern visade 27 grader och luftfuktigheten var närmare 80 procent. Vi åkte till Siam, Bangkoks pulserande hjärta. Egentligen finns här inte så mycket mer än en massa köpcentrum och människor, men av någon anledning har jag lyckats hamna här varenda gång jag har varit i Bangkok. Baserat på antal besökare verkade Siam Paragon fortfarande det mest populära, men min favorit förblev MBK Center. På MBK finns, till skillnad från de flesta andra köpcentrum, inga lyxbutiker utan är mer inriktat på billig shopping. Dessutom finns det många bra och roliga restauranger där. Av en slump valde vi att pröva MK Restaurant, en populär sukikedja i Thailand. Suki är den thailändska varianten av den kinesiska eldgrytan. Jetlagen började kicka in, så middagen blev dock mest ett nödvändigt ont.
När vi kom tillbaka till hotellet hade rummet städats och förberetts för natten: handdukar hade bytts ut, tofflor placerats ut vid sängen och orkidéer och choklad lagts ut på sängen. Detta skedde för övrigt alla kvällar. Visst kunde det kännas lite onödigt, men samtidigt adderade det ju faktiskt någonting till vistelsen. Sov gott gjorde vi i alla fall, den där natten. När vi vaknade igen, nästan 12 timmar senare, hade frukosten dukats upp i loungen. Precis som dagen före var vi i princip helt ensamma. Oftast var det fler i personalen än besökare. Förutom lugnet var det bästa med frukosten den exceptionella servicen: personalen ansträngde sig enormt för gästerna och man kände sig verkligen speciell. Efter frukosten var vi mer än redo för en första upptäcktsfärd genom Bangkoks myllrande gator och kanaler. Vi promenerade längs (och bitvis ovanför) Thanon Sukhumvit, en av Bangkoks mest trafikerade gator, till Jim Thompson House. Huset är ett museum bestående av thailändska konstverk och antikviteter som den amerikanska affärsmannen Jim Thompson samlade på sig under 1950- och 1960-talen.
Enligt den relativt uppdaterade guideboken skulle inträdet vara 100 baht, men givetvis stämde det inte. Vi fick i stället betala 150 baht. Hur kommer det sig att priser i guideböcker aldrig stämmer med verkligheten? I priset ingick i alla fall en guidad tur. Huset lät Thompson bygga i thailändsk stil under 1950-talet och har bevarats väl. Thompsonbesöket kan i det närmaste liknas en tidsresa, aldrig har jag kommit 1900-tals kolonialismen så nära. Guiden berättade att Jim Thompson sågs senast i Malaysia, där han var på semester, den 26 mars 1967. Han begav sig ut för en eftermiddagspromenad i den närliggande djungeln, men kom aldrig tillbaka. Ingen vet var han tog vägen. Guidningen varade i en knapp timme och vi var klara redan klockan elva. Därefter hade vi inte gjort några direkta planer, men eftersom vi befann oss precis intill kanalen Saen Saep (คลองแสนแสบ) passade vi på att åka kanalbåt (även kallat khlongbåt) i östlig riktning mot ändstationen Tha Phan Fah. Kanalbåtarna är ett billigt, smidigt och roligt sätt att ta sig fram på genom Bangkok. Resan kostade endast 8 baht per person.
Efter att ha klivit av båten promenerade vi till backpackergettot Khao San Road. Malin var inte jätteimponerad, så vi lämnade dock området ganska snabbt. Vi promenerade tillbaka mot kanalbåtarna, men svängde först in på Thanon Dinso för resans första lunch. Jag hade sett ut restaurangen Krua Apsorn, som enligt guideboken skulle tillhöra en av de bättre i Bangkok. ”They cook for Thais, they feed Thais and it is Thai”, stod det i boken, vilket verkade vara en korrekt observation. Ett ”lyxproblem” jag ofta har i Thailand och liknande länder är att på grund av värmen blir jag inte särskilt hungrig på dagarna, utan mer törstig. Detta gör det svårt att hinna med att pröva alla spännande rätter jag vill pröva under den begränsade tiden. Att inte orka äta upp maten är något jag gärna undviker i länder där många inte har råd att äta sig mätta. På Krua Apsorn hade det räckt med deras paradrätt, krabbomeletten, men vi kunde inte hålla oss från att beställa in lite till. Maten var okej, men det bästa av allt var trots allt ölen! Visst är det gott att dricka hipsteröl på Södermalm, men inget slår en vanlig ljus lager i det fuktiga och varma Sydostasien.
Vi beslöt oss att efter lunchen åka tillbaka till hotellet för att koppla av lite vid den otroligt härliga poolen. Under lunchen hade det börjat mulna på och det dröjde inte länge efter att vi lämnade restaurangen till att det började spöregna. I stället för kanalbåt fick det bli taxi tillbaka till hotellet. Den åtta kilometer långa resan tog närmare en timme, men det gjorde inte så mycket eftersom det regnade kraftigt och under tiden fick se delar av Bangkok vi annars inte hade sett. Så faktum är att det blev en ganska billig sightseeing – resan kostade bara 120 baht. Helt sjukt billigt, egentligen. Tänk om man skulle kunna få en åtta kilometer lång taxiresa i Stockholm för 30 kronor. Å andra sidan kommer det ju med en kostnad: oändliga trafikstockningar. För några år sedan omklassificerade Världsbanken Thailands status till ett övre medelinkomstland. Allt fler har råd med allt fler saker. Att köra bil och åka taxi verkar vara en prioritet för många nyrika.
Eftermiddagen blev lugn. Lagom till att vi kom fram till hotellet slutade det regna. Vi tog lite kaffe i loungen innan vi bytte om till badkläder för lite poolhäng. Återigen var vi nästan ensamma vid poolen. Eftersom det precis hade regnat hade luftfuktigheten stigit ytterligare. Temperaturen var fortfarande hög, så det kändes som att man badade i ett växthus. Vi varvade badande med korsordslösande (främst Malin) ända fram till solnedgången. Efter ett stopp i loungen begav vi oss ut i den varma Bangkokkvällen. Åter igen tog vi oss till Siam, men denna gång blev det till fots. Vi stannade förbi CentralWorld, världens sjätte största köpcentrum. Vi besökte det exklusiva varuhuset ZEN, men lämnade utan att shoppa något. Det kändes onödigt att handla för Sverigepriser i Thailand. Vi fortsatte i stället till ”svenskfavoriten” MBK, svenskar som vi är. Klockan började närma sig halv nio, men ingen av oss var särskilt hungrig. Kanske hade vi ätit lite för mycket snacks i loungen… Jag föreslog att vi kunde dela något och beställde en vegetarisk bibimbap i den stora foodcourten. Det slutade dock med att det blev jag ensam som fick ge mig på maten, Malin nöjde sig med iste.
Efter middagen återvände vi till hotellet och gick till sängs tidigt. När jag tänker efter tror jag knappt att vi var uppe till efter kl. 22 en enda kväll på hela resan, bortsett den sista kvällen när vi väntade på planet hem. Eftersom det är mörkt mellan kl. 18 och kl. 06, dvs. halva dygnet, får man helt enkelt anpassa sömnen om man ska maximera upplevt dagsljus. Vi vaknade, utvilade, under hela resan omkring kl. 7-7:30. Nästkommande dag ägnade vi åt shopping. Malin var den piggaste shopparen av oss två och köpte diverse olika klädesplagg, jag endast en t-shirt. De heta eftermiddagstimmarna spenderades återigen vid poolen. Åh, vad jag saknar de där eftermiddagarna! Efter solterapin gjorde vi oss i ordning för en kväll – i stil. Vi tog oss ner till flodområdet och lyxhotellet Lebua, där jag faktiskt bodde en natt för snart fem år sedan. Tanken var att besöka den numera legendariska Sky Bar, världens högsta utomhusbar. Eftersom vi ville se solnedgången från baren var vi framme redan vid kl. 17. Precis som förmodat öppnade Sky Bar inte förrän kl. 18, dvs. efter solnedången. Som tur var fanns en mindre bar öppen på samma våning.
Vi tog hissen upp till 64:e våningen och möttes av en slående utsikt. Vi tog varsin drink och njöt av vyerna. Det spelade faktiskt ingen roll att drinkarna här kostade mer än de jag drack på takbaren på The Ritz-Cartlon intill Röda Torget i Moskva förra året. Vi visste att det skulle bli en bra kväll. Till att börja med var vi relativt ensamma, men framåt kl. 18 blev det rätt fullt. Vi såg till att betala noten i god tid före Sky Bar öppnade så att vi skulle kunna vara där först. Sky Bar låg på andra sidan av våningen, men var betydligt trevligare än den första baren. Vi stannade ytterligare en timme och beslöt oss därefter för att åka till Namsaah Bottling Trust, en på Tripdadvisor topprankad restaurang. Faktum är att jag generellt sett har varit mer nöjd med restaurangrekommendationer från Tripadvisor än från Lonely Planet. Förväntningarna var därför höga. Eftersom taxiresan dagen före hade gått så bra beslöt vi oss för att återigen ta taxi. Lebua ligger trots allt en bit från närmaste Skytrainstation. Frågan är det var det smartaste valet.
När vi kom ner till foajén behövde vi första köa i ett antal minuter, tills vi ens kunde kliva in i en taxi. Så fort taxin lämnade hotellet fastnade vi, såklart, i trafiken. Aldrig någonsin har jag färdats 1 kilometer (längre var det inte) under så lång tid. Självklart hann jag bli kissnödig också, efter drinkarna. Vi klev av vid Skytrainstationen Chong Nonsi (สถานีช่องนนทรี). Jag hade sett ut att man skulle svänga in på en gränd vid ett 7-Eleven, så när taxichauffören släppte av oss utanför ett sådant trodde jag att vi var framme. Vi yrade omkring i intilliggande gränder ett tag och frågade folk efter restaurangen, men ingen kände till den. Det kändes skumt. Som tur var hittade vi ett hotell som vi kunde utnyttja, dels för toalettbesök och dels för vägbeskrivning. De kände heller inte till restaurangen, men var vänliga nog att ringa och fråga. Att vi inte bodde på hotellet visste de ju inte. Det visade sig att vi hade tagit fel gränd. Lite längre upp på huvudvägen visade det sig finnas ytterligare ett 7-Eleven, vi hade helt enkelt blivit avsläppta på fel ställe.
Eftersom restaurangen verkade vara populär var jag lite orolig över att det skulle vara fullt. När vi kom fram frågade hovmästaren om vi hade bokat bord. Det hade vi inte. Detta visade sig inte vara något problem – restaurangen var långt från full. Precis som förväntat blev vi mycket nöjda med besöket på Namsaah Bottling Trust. Servicen, precis som maten, var oerhört bra. Drinkar, öl och flera rätter slutade visserligen på närmare 2 000 baht, men har man semester så har man ju. För att få användning för dagsbiljetterna (och för att slippa trafikkaoset) valde vi att åka Skytrain tillbaka till hotellet. Till skillnad från tunnelbanan i Stockholm har jag aldrig upplevt kollektivtrafiken i Bangkok som varken smutsig eller obehaglig. Nästkommande dag skulle bli den sista hela dagen i Bangkok, innan avfärden mot Chiang Mai. Eftersom vi inte gjorde så mycket dagen innan tänkte vi att det var dags att besöka någon av Bangkoks alla sevärdheter. Målet var att besöka Grand Palace, kungens officiella residens, och intilliggande Wat Phra Kaew (วัดพระแก้ว), det allra mest heliga buddhistiska templet i Thailand.
För att ta oss till Grand Palace tog vi, efter loungefrukosten, flodbåt längst Bangkokfloden Chao Phraya (แม่น้ำเจ้าพระยา(. Flodbåtarna är betydligt större och mer bekväma än kanalbåtarna. De kostar mer, men fortfarande inte så mycket att tala om – 14 baht per person. Resan från Saphan Taksin (huvudpiren) till Grand Palace tog ungefär en halvtimme. Längs floden passerade vi flertalet lyxhotell, bl.a. Shangri-La, där jag bodde en natt för ett år sedan. Redan när vi hoppade av båten fylldes jag av onda aningar. Vi möttes av försäljare, tuk tuk-förare och andra opportunister. När vi hade trasslat oss förbi försäljningsstånden genom att undvika uppenbara vilseledande uppmaningar som ”this is the right way” möttes vi ofantliga mängder av turister, de flesta gruppresenärer från andra asiatiska länder. Vi promenerade fram till ingången och möttes av ännu fler människor och köer. Hett var det också, svetten rann längs hela kroppen. Ganska omgående fattade vi beslutat att strunta i det här. Tempelsightseeing kunde få vänta till Chiang Mai, som vi visste skulle vara en betydligt lugnare stad. I stället blev det en sista eftermiddag vid poolen.
Klockan 21 var tanken att vi skulle äta middag på lyxrestaurangen nahm, men eftersom vi redan vid 18-tiden kände oss hungriga valde vi att avboka bordet och äta i loungen. Tråkigt, men bekvämt. Därefter väntade en ”pubrunda” utöver det vanliga – baren på Swissôtel följt av baren på Intercontinental. Precis som dagen före höll jag mig till drinken mojito. Inte någonstans snålades det med varken mynta eller lime. Tack var det utomordentligt centrala, men ändå avskilda läget, var det inga problem att promenera tillbaka till hotellet för en sista natt. Det kändes lite vemodigt – jag har aldrig varit så nöjd med ett hotell som detta. Samtidigt kändes det spännande att röra på sig och upptäcka något nytt. Bangkok har jag ju sett förut, ett antal gånger.
Elefantmöten i Chiang Mai
Morgonen därpå lämnade vi hotellet vid niotiden och rörde oss mot Suvarnabhumiflygplatsen. Den här gången struntade vi i flygtåget och tog taxi. Taxiresan slutade på 380 baht, inklusive väg- och flygplatsavgifter, och tog närmare en timme. Att resa kollektivt hade kostar ungefär 140 baht för oss båda, men hade varit betydligt jobbigare. Det finns en uppsjö av flygbolag som flyger mellan Bangkok och Chiang Mai, men valet blev till slut ganska enkelt. I stället för att resa med något lågprisbolag för att eventuellt spara några baht valde vi full servicebolaget Bangkok Airways. ”Allt” ingår, bagage, dryck, mat, sätesval, ja till och med tillträde till deras flygplatslounge. Lågprisbolagen använder sig av Don Mueang-flygplatsen, som förvisso är helt okej, men inte lika fin som Suvarnabhumiflygplatsen.
Kön till incheckningen var minimal. Bangkok Airways tillämpar ”all flights”-principen. Flertalet incheckningsdiskar är öppna nästintill konstant, vilket minimerar risken för flaskhalsar. Eftersom incheckningen gick så smidigt och vi var ute i god tid (planet skulle inte avgå förrän kl. 12:10) så valde vi att hänga lite i flygplatsloungen. Det kändes som en trevlig detalj och Bangkok Airways kammade hem poäng – innan jag ens hade gått på planet! Föga förvånande lämnade planet gaten i tid. Flygtiden till Chiang Mai beräknades till 50 minuter. Trots kort flygtid serverades samtliga passagerare varm mat och både varma och kalla drycker. Att få tag i en taxi på flygplatsen i Chiang Mai var inga problem. Flygplatsen ligger väldigt centralt, så resan in till De Lanna Hotel i gamla stan kan inte ha tagit mycket mer än 5 minuter. Vi kom fram omkring 13:45, men rummet var dåligt nog inte klart. 30 minuter skulle det ta, trots att den avtalade incheckningstiden var 14:00. Vi satte oss på innergården och väntade. Det dröjde ända till 14:45 tills att rummet äntligen var klart. Personalen verkade inte bry sig om att de hade överskridit tiden, utan verkade mest tycka att jag var jobbig som efter en halvtimmes väntan frågade efter lite vatten. Första intrycken av De Lanna blev inte positiva, vilket kändes sådär efter att just ha checkat ut från ett topphotell.
Rummet var dock fint och hade en mysig balkong med utsikt över kvarteret. Efter att ha vilat lite var det till slut dags att se oss omkring i Chiang Mai. Staden var betydligt större än vad jag hade förväntat mig. Naturen låg inte riktigt så nära som man hade kunnat hoppas. Samtidigt är ju Chiang Mai faktiskt Thailands andra största stad. Till skillnad från i Bangkok finns dock inga skyskrapor i Chiang Mai. Högsta byggnaden jag kunde skymta såg ut att vara ett 20-våningshotell, eller något i den stilen. Vi promenerade runt lite i gamla stan, vilket tack vare gott lokalsinne gick bra utan karta. Hungriga efter resan slog vi oss ner, ganska tidigt, för middag på en mysig restaurang. Vi prövade bl.a. på den thailändska salladen yam. Efter middagen köpte vi glass. Jag gjorde som i Kina för två år sedan och köpte en durianglass. Varför inte, när man ändå är i Asien? Den smakade sådär, förvisso, men durian har ändå fått ett oförtjänt dåligt rykte. Så illa är det inte. Med glassen i hand promenerade vi tillbaka till hotellet för en tidig kväll. Dagen därpå väntade en av resans höjdpunkter – dagsutflykten till Elephant Nature Park, en bit norr om Chiang Mai.
Precis som avtalat blev vi upphämtade på hotellet strax efter kl. åtta på morgonen. Den 65 kilometer långa färden tog dock nästan en och en halv timme. Att komma ut ur Chiang Mai tog längre tid än vad jag hade trott. Det var trångt i bussen, men tack vare elefantdokumentären de visade under resan så gick det hyfsat fort ändå. Längs vägen passerade vi flertalet elefantlägren. Elephant Nature Park sticker dock ut i mängden eftersom man bedriver ekoturismverksamhet. Elefanterna tvingas inte till arbete, utan får leva ett betydligt friare liv. Som turist får man inte rida, men man får mata, klappa och duscha elefanterna. Besöket kostade en del (2 500 baht), men samtidigt stöttar man ju något bra. Parken består av över 60 elefanter, de flesta honor, som har blivit räddade från misshandel, tvångsarbete eller dylikt. I en grupp om drygt 10 personer gick vi omkring i parken med en guide som berättade elefanternas namn och om varje elefants historia. Ten, som vår guide hette, var mycket sympatisk och kunnig. Under hela dagen fanns det gott om tid att interagera med elefanterna. Timmarna passerade förbi och kl. 15 var det dags för hemresan till Chiang Mai. Trafiken var verkligen jobbig och det tog nu två timmar att nå gamla stan.
Eftersom både jag och Malin kände oss lite krassliga spenderade vi fredagskvällen på hotellet. Dagen därpå hade vi egentligen planerat att gå en kurs i thailändsk matlagning, men vi valde att ta det lugnt i stället. Vi tog en promenad och stannade för ett besök på Lanna Folklife Museum. Museets utställningar visade hur folk levde i det historiska kungadömet Lanna (1272-1775), det nuvarande norra Thailand, men bjöd inte på några antikviteter direkt. Man kunde köpa en kombinationsbiljett som inkluderade inträden till liknande museer, men det kändes som det räckte med Lanna Folklife. Krassligheten satt fortfarande i. Resten av dagen tillbringade vi därför på hotellet, först några timmar vid poolen och sedan middag till livemusik på innergården. Trots de inledande tveksamma intrycken visade sig hotellet vara ganska mysigt ändå. Att bo utanför gamla stan hade, med facit i hand, känts otänkbart. Det var skönt att kunna röra sig fritt i Chiang Mai, utan att behöva åka taxi eller tuk-tuk. Dagen därpå gav vi oss ut på en tempelpromenad. Vi inledde med att besöka Wat Phra Singh, Chiang Mais mest vördade tempel. Området består av flera vackra Lannabyggnader, trädgårdar och – såklart – orangeklädda munkar. Inträdet var fritt till alla byggnader utom den största, där utländska turister fick betala en symbolisk summa på 20 baht. Jämför det med 500 baht för inträdet till Grand Palace i Bangkok!
Även om jag inte är buddhist tycker jag att det finns något rogivande med att besöka buddhistiska templen. Efter ett kortare kaffestopp (kaffet på hotellet var verkligen odrickbart!) fortsatte vi till Wat Chedi Luang, ytterligare ett historiskt tempel i gamla stan. Templet byggdes på 1400-talet och var under den tiden en av de högsta byggnaderna i Chiang Mai. Finast var detaljerna: på ena sidan av tempelbyggnaden, som för övrigt påminde om templen i Bagan, skymtade vi fem elefantskulpturer. I efterhand läste jag att bara en av dem var original, de övriga fyra hade restaurerats rejält efter en jordbävning på 1700-talet. Efter att ha köpt lite vykort fortsatte vi promenaden mot det numera nedlagda kvinnofängelset. Vi stannade till vid Chiang Mai Women Correctional Institution Vocational Training Center, där man kunde få massage av före detta intagna. Tyvärr fanns det ingen tid ledig den dagen, så vi fick gå därifrån utan någon massage. Vi gick därför tillbaka till hotellet för att vila upp oss inför kvällen. Eftersom det var söndag stängdes stora delar av Chiang Mai av för biltrafik, till förmån för söndagsmarknaden. Söndagsmarknaden visade sig vara väldigt mycket större än vad jag hade förväntat mig – det kändes som allt gick att köpa där.
I stället för att trängas med folk slog vi oss ner på en restaurang med utsikt över folkhavet och kommersen. I en veckas tid hade jag längtat efter ölet Chang och det var först nu som min önskan gick i uppfyllelse. Tidigare restauranger vi hade besökt hade Singha som enda thailändska öl på menyn. Det finns tre anledningar till varför Chang är bäst: flaskorna är större (620 ml mot 500 ml), alkoholhalten är större (5,6 % mot 5,0 %) och priset är lägre (oftast 10-20 baht). Norra Thailand är känt för rätten ”khao soi”, en nudelsoppa baserat på en kryddstark kokosmjölksgryta. Jag hade länge sett fram emot att få pröva denna rätt, som faktiskt har uppnått kultstatus långt utanför Chiang Mai. Eftersom det var sista kvällen i Chiang Mai fanns det alltså inte så mycket att välja på. Det tog lång tid från beställningen tills att maten kom in, vilket visade sig vara ett gott tecken. Den här rätten, som enbart kostade 80 baht, blev det absolut godaste jag åt under de två veckorna i Thailand. Mätta och belåtna fortsatte vi ut på Chiang Mais gator. Vi gick en sväng på marknaden, men eftersom vi inte var särskilt shoppingsugna fortsatte vi tillbaka till hotellet. Trots att det inte var mer än ett par hundra meter tog det en bra stund, på grund av trängseln.
Lata dagar på Koh Chang
Morgonen därpå var vi inbokade på ett flyg som skulle avgå från Chiang Mai kl. 06:55. Hotellet var inte särskilt hjälpsamma när det gällde att boka taxi till flygplatsen, så vi blev mer eller mindre tvungna att åka med deras egen bil till dubbelt pris. Positivt var att vi fick med oss frukost, eftersom att vi lämnade hotellet före frukostserveringen öppnade. Vi lämnade hotellet vid 05:20 och då kändes det faktiskt lite kyligt, eftersom det ”bara” vara 19 grader ute. På flygplatsen noterade vi att, trots att det var tidigt på morgonen, fanns flera avgångar till Bangkok. Köerna var långa till lågprisbolagens incheckningsdiskar. Kön till Bangkok Airways var, precis som några dagar tidigare i Bangkok, minimal. Incheckningen gick därför smidigt och bagaget checkades in hela vägen till Trat (vi skulle ju bara mellanlanda i Bangkok några timmar). Vi slog oss ner för att äta lite av det som fanns i våra frukostlådor. Därefter tog vi lite kaffe i flygplatsloungen. Loungen var placeradeföre säkerhetskontrollen, vilket inte kändes helt optimalt. Vii kände oss tvungna att lämna den lite tidigare än vad vi annars skulle ha gjort. Planet lyfte i alla fall i tid och det blev återigen en behaglig flygresa med Bangkok Airways.
Vi landade på Suvarnabhumiflygplatsen ungefär klockan kvart över åtta. Flighten till Trat skulle inte avgå förrän 11:40, så vi fick underhålla oss i ungefär tre timmar på flygplatsen. Timmarna passerade förbi relativt fort, ändå. Vi vilade, åt lite i loungen och promenerade sedan runt lite. Inrikeshallen är långt ifrån lika stor som utrikeshallen, men det fanns ändå ett helt okej utbud av butiker etc. Även planet till Trat verkade vara i tid. Efterfrågan på flyg till Trat är ganska låg, avståndet från Bangkok är inte mycket mer än 300 kilometer, så Bangkok Airways flyger rutten med propellerplan. Det blev dock en behaglig flygresa. Kaptenen var en kvinna, vilket inte tillhör vanligheterna – inte ens i Sverige. Vid inflygningen till Trat kunde man skymta risfält efter risfält efter risfält. Det märktes att vi var på väg mot landsbygden. Städer i alla ära, men det är ju naturen som är den verkliga huvudattraktionen i Sydostasien. Flygplatsen i Trat, några kilometer från gränsen mot Kambodja, byggdes av Bangkok Airways år 2002 och tillhör en av de mindre jag har besökt. Terminalbyggnaden saknar väggar och området saknar på många ställen staket. Bagageband kunde man dessutom glömma – väskorna lämnades över direkt till ägaren.
Vi hade inte förbokat vidaretransport från flygplatsen till Koh Chang, men detta visade sig inte vara några problem att lösa på plats. Precis som i Chiang Mai rådde taximonopol, vilket naturligtvis leder till högre priser – men å andra sidan löper man ingen risk att luras. Plats i delad minibuss till hotellet på Koh Chang kostade 500 baht per person, inklusive färjeturen. Färjeläget låg relativt nära flygplatsen och vi hade tur som inte behövde vänta mer än några minuter. Turtätheten verkade vara ungefär var 45:e minut. Den fem kilometer långa färjeturen tog ungefär en halvtimme. Även om antalet hotell har ökat på senare år är stora delar av Koh Chang fortfarande oexploaterade. De första turisterna kom inte hit förrän på 1970-talet och fram till ungefär tio år sedan saknade ön elektricitet dygnet runt. Från färjan kunde man inte se mycket mer än regnskog – imponerande med tanke på att Koh Chang är Thailands tredje största ö. Från färjeläget på Koh Chang tog det ungefär en halvtimme till vårt hotell. På vägen passerade vi en del hotell och restauranger, men för det mesta kändes naturen väldigt nära. Terrängen var bitvis extremt kuperad, så jag är glad att jag slapp köra.
Mitt ute i ingenstans, typ, svängde bussen av huvudvägen och vips var vi framme på Sea View Resort & Spa, där vi var inbokade resans resterande fem nätter. Efter åtta nätter i stadsmiljö kändes det härligt att nu checka in på ett naturnära hotell. Hotellet var enormt stort till ytan, men antalet gästrum var relativt få. Enligt hotellpersonalen var det i princip fullbokat, något som inte märktes över huvud taget. Ofta kände man sig helt ensam. Vi fick åka golfbil till vårt rum, för att slippa släpa bagaget uppför den långa och branta backen. Rummet var rymligt, men kanske inte lika lyxigt som det såg ut på bilderna. Ett plus var i alla fall balkongen med utsikt över grönska, den turkosa Siambukten och närliggande småöar. Hotellet hade två poolområden, varav ett av dem med nästintill lika slående utsikt som från vårt rum. Vi började med ett dopp i denna pool, men valde därefter att ta linbanan ner till hotellets privata strand för att äntligen känna på havet. Jag blir alltid lika förvånad över hur varmt det faktiskt är att bada i tropiska områden. På eftermiddagen, när vattnet började dra sig tillbaka, uppmättes en vattentemperatur på över 30 grader.
Jag tittade mig omkring och såg kanske fem-tio badande personer på den kanske 200 meter långa stranden. Personligen har jag svårt att förstå varför alla ska trängas på svenska och europeiska badstränder under juni, juli och augusti när man kan åka till Thailand i november. Vi betalade inte mycket mer än vad ett vandrarhem i Sverige kostar under högsäsong – och då fick vi ju ett relativt lyxigt boende i tropikerna. Visst, flygresan till Thailand kostar betydligt mer, men mat och dryck kostar extremt lite i Thailand. En familj kan äta sig mätta för under 100 kr. En motsvarande middag i t.ex. Grekland hade kostat hundratals kronor. En två veckors semester behöver därför inte bli mycket dyrare i Thailand än i södra Europa, när man lägger ihop allt. Nåväl, mig passar det utmärkt att folk föredrar trängseln hemmavid framför höga sand per capita-nivåer i Thailand! Eftersom hotellet låg avskiljt fanns det inte så mycket middagsalternativ. På hotellet fanns visserligen två restauranger, men menyerna skiljde sig knappt åt. Maten på hotellet var helt okej, men oprisvärd. Efter middagen gick vi direkt till sängs, det fanns ju inte så mycket att göra efter mörkrets inbrott.
Frukosten var en riktig dröm. Få gäster, utsikten från restaurangen var magisk och det fanns ett stort utbud av mat. Efter frukosten gick vi en sväng på hotellet, vi hade ju fortfarande bara hunnit se en del av det stora området. Vid tiotiden skulle det gå skytteltrafik till närmsta by, Kai Bae. Vi var de enda som var intresserade, vilket jag kan förstå. Det fanns inte så mycket att se där. Vi skymtade ett elefantläger och såg hur elefanterna tvingades uppträda inför publik – vidrigt. Innan vi åkte tillbaka handlade vi med oss vatten och öl på 7-Eleven. Kassapersonalen tvekade först gällande ölen, eftersom alkoholförsäljning egentligen inte får påbörjas förrän klockan elva, men lät mig ändå köpa trots att klockan bara var halv. Alkohollagarna verkar alltså inte följas lika nitiskt som hemma i Sverige, där folk i medelåldern inte sällan tvingas legitimera sig för att köpa en flaska vin. Vi tänkte även att det skulle vara kul med en strandboll, så vi passade på att köpa en sådan av en lokal försäljare. Tillbaka åkte vi songthaew (สองแถว), ett mindre passagerarfordon som påminner om en flakbil. Vi tänkte vara smarta och åka hela vägen till rummet, men det var först när vi kom fram som vi insåg att vi inte hade nyckeln med oss. Så jag fick ta linbanan ner till receptionen och sedan upp igen, vilket tog typ 20 minuter extra.
Dagen tillbringade vi sedan vi poolen nere vid stranden. Havsbad varvades med poolbad. Jag tror knappast att vi hade kunnat hitta ett mycket bättre hotell på Koh Chang än detta. Via hotellet kunde man boka olika sorters utflykter, men detta var något aldrig vi utnyttjade. Efter en vecka hade det kanske blivit långtråkigt att bo så avskiljt, men fem dagar var alldeles utmärkt. Dagen därpå var det Malins födelsedag, som i år sammanföll med den thailändska högtiden Loi Krathong (ลอยกระทง). Detta innebar en storslagen middag på stranden för hotellets gäster. Det var visserligen romantiskt att sitta på stranden och äta, men maten var inget vidare. De verkade tänka i termer av kvantitet framför kvalitet och friterat framför… allt annat. Middagen avslutades med att alla deltagare gick ut i vattnet för att sjösätta en blomsterdekorerad korg. Ingen lyckades tända ljusen i korgen, eftersom det blåste lite för mycket (egentligen var det nog ljusen som var för små). Även om det inte blev riktigt som vi hade tänkt oss var det kul att få vara med på en av, enligt thailändarna själva, årets höjdpunkter.
En populär aktivitet på Koh Chang verkade vara att hyra kajak. Även vårt hotell bedrev kajakuthyrning. På torsdagen gjorde vi vi slag i saken och hyrde en. Vi paddlade ut till närmsta öde ö, cirka 500 meter ut. Särskilt öde var den dock inte, det var fler än vi som hade paddlat dit. Vi stannade inte många minuter innan vi paddlade tillbaka till hotellet igen. Nu, när vi alla fall hade rört på oss lite, kunde vi med gott samvete ta det lugnt resten av dagen. Eftersom jag var lite trött på hotellets mat bestämde jag mig för att se mig omkring för andra alternativ. Det visade sig ligga en bungalowuthyrning intill hotellet (Porn’s Bungalows) där det också fanns en mysig restaurang. Resterande luncher och middagar intogs därför där. Bortsett paddlingen var den avslutande fredagen inte helt olikt torsdagen. I och med att vi skulle påbörja hemfärden till Stockholm på lördagen kändes dock lite vemodigt, som att vandra omkring bland minnen ungefär.
När vi på lördagen checkade ut från hotellet skulle det dröja 28 timmar tills att kunde sätta nyckeln i dörren hemma. Flighten från Trat avgick strax efter klockan ett på eftermiddagen, men vi blev hämtade på hotellet redan vid kvart i tio. Vi landade i Bangkok enligt tidtabell, strax efter klockan två. Vid ankomsten i Bangkok försökte vi checka in till Stockholm, trots att den flighten inte skulle avgå förrän närmare halv två på natten. Även om Thai Airways tillämpar ”all flights”-principen blev vi ombedda att komma tillbaka senare. Som tur var fanns det ett utrymme där vi kunde förvara väskorna så att vi kunde åka in till centrum några timmar. Att tillbringa tolv timmar på flygplatsen hade känts segt. Vi klev av vid Siam för att äta på McDonald’s – vi var utsvultna efter resan från Koh Chang. Detta visade sig vara ett stort misstag. Eftersom det var lördag var det fullt med folk överallt, vilket kändes jobbigt när man var hungrig. I eftermiddagshettan promenerade vi i stället en bit från Siam och kom till slut fram till ett betydligt lugnare område. Vi åkte sedan med Skytrain till ändstationen National Stadium för ett sista besök på MBK där Malin unnade sig en manikyr. På något sätt slöts cirkeln – resan började med en manikyr på samma ställe.
När klockan passerade 19 kände vi oss trötta och klara med Bangkok – för den här gången i alla fall. Vi rörde oss därför mot Suvarnabhumiflygplaten. Det var skönt att kliva på det luftkonditionerade flygtåget på Phaya Thai-stationen, samtidigt som jag visste att värmen och fukten, som jag gillar, nu var ett minne blott. När vi kom fram var det inga problem att checka in och efter att ha passerat säkerhetskontrollen samt stämplats ut ur Thailand påbörjades ett par timmars väntan inne i utrikeshallen. Inledningsvis gick vi i några butiker, men insåg snabbt att vi var för trötta för shopping. Klockan hade ju passerat läggdags med råge. Vi lyckades hålla ögonen öppna tills att planet avgick vid halv två-tiden. Tio timmar senare landade vi i ett nollgradigt och grått Stockholm. Semestern var slut, för den här gången, men vi blev båda två väldigt nöjda med de här två veckorna. Thailand är i många avseenden ett perfekt semesterland. Det är lätt att ta sig runt, det är billigt, det finns mycket att se och göra och vädret är som bäst när vi har det som kallast. Vi återvänder gärna, men grannländerna känns minst lika intressanta.
Fredriks resor 