Huvudstad
Peking (北京)
Tidsskillnad
+6 timmar. När klockan är 09:00 i Sverige är klockan 15:00 i Kina
Folkmängd
Cirka 1 350 miljoner människor och därmed världens folkrikaste land
BNP per capita
9 300 USD, vilket kan jämföras med Sveriges 41 900 USD
Statsskick
Enpartistat
Flyga dit
Priser varierar beroende på årstid och destination. En tur och retur-biljett till Peking eller Shanghai kostar (inklusive byte) under sommaren cirka 8 000 kr, men priset halveras under vintern. Direktflyg med SAS finns från CPH, men är något dyrare
Visum
Krävs för svenska medborgare. Pris från cirka 795 kr, se ett tidigare inlägg för instruktioner.
* * * * *
”WAIGUOREN I MITTENS RIKE”
Att resa tvärs över flera tidszoner är ofta en ganska tröttsam historia. Inför sommarens Kinaresa hade jag dock den perfekta planen, trodde jag. Direktflyget till Peking skulle avgå på söndagskvällen kl. 21:00 och sedan landa på Beijing Capital International Airport (PEK) vid lunchtid dagen därpå. Trots att jag aldrig lyckas sova ombord på flygplan var tanken att komma fram så utvilad som möjligt. Detta skulle uppnås genom att sova så länge som möjligt på söndagen (det underlättade att jag hade jobbat natt tidigare i veckan), ta en kaffe innan avgång och sedan sträckse film och TV under den 9 timmar långa nattflighten. Naturligtvis blev det ingen vidare sömn till söndagen. Lite halvsliten, men väldigt förväntansfull, begav jag mig till Kastrup under seneftermiddagen. Jag fick i mig lite mat och en timme innan boarding ungefär köpte jag en stor (och dyr) kaffe.
Det kändes häftigt att det äntligen skulle bli av, Kina var ett land som jag länge hade velat upptäckte. Som alltid undrade jag vilken typ av folk som skulle resa på samma flight som jag och om flighten var fullbokad. Omsorgsfullt hade valt sittplats vid gången i förväg och vid incheckningstillfället var platsen bredvid mig fortfarande tom. Lite hoppades man såklart på att den skulle förbli så, det är alltid skönt med lite extra plats! När jag kom fram till gaten, strax efter klockan 20, insåg jag snabbt att detta inte skulle ske. Kön till gaten var redan lång och inte kort därefter hörde jag hur SAS-personalen deklarerade att flighten var överbokad. De närmade sig folk i kön och lockade med 600 EUR som kompensation för att flyga dagen därpå istället. Alla före mig tackade nej. ”Sorry, I have to work”, verkade vara den vanligaste förklaringen. Jag var heller inte särskilt sugen på att skjuta upp min resa. Jag hade ju bokat just den här flighten, tagit mig till flygplatsen, köpt kaffe. Allt var planerat.
För 600 EUR skulle jag kunna resa t/r till New York, försäkrade en SAS-anställd. Eller varför inte till Tokyo? Åh, Tokyo! Eller varför inte bjuda ett par vänner till London? Spanien? Skatter, avgifter – allt skulle vara inkluderat. Det enda jag behövde göra var att acceptera att resa eftermiddagen därpå istället, göra en kort mellanlandning i München och slutligen ankomma typ 22 timmar senare än beräknat. På sätt och vis vill man inte få sådana här erbjudanden eftersom det är svårt att tacka nej. Efter att ha meddelat hotellet i Peking att jag skulle ankomma en dag senare och fått ett ”ok” fanns egentligen inte så mycket mer att göra än att acceptera flygbolagets erbjudande. Jag fick resevouchern direkt i handen, en matkupong samt en tågbiljett till Malmö och tillbaka. Med både kaffet och nattpasset kvar i kroppen var det svårt att sova den natten.
Dagen därpå begav jag mig till Kastrup vid lunchtid, trots att planet till München inte skulle avgå förrän kl. 16:55. För matkupongen på 150 DKK fick jag inte mer än en tråkig pizza och en mineralvatten. Jag gick tidigt till gaten och försökte sova lite, men det var lönlöst. Planet till München avgick och landade i tid, men å andra sidan förväntade jag mig inte något annat heller. Det var inte första gången som jag använde München som transferflygplats och precis som tidigare avgick anslutningsflyget från gate H01, vilket innebar att jag fick gå från den ena ändan av flygplatsen till den andra. Som tur av blev det aldrig stressigt, jag hade cirka en timme på mig. Jag köpte en flaska ockerdyrt Evianvatten (€3,5 för en liter) och klev ombord på flight LH722 mot Peking.
Flighten var helt OK, trots de smått plågsamma tiderna (avgång kl. 19:50 och ankomst 11:25). Efter lite mat och ett glas rödvin försökte jag sova lite. Även jag aldrig lyckades helt så gick tiden hyfsat fort. Natten blev kort eftersom solen gick upp redan efter halva resan, någonstans i mellersta Ryssland. Någon film och någon podcast senare var vi inne i kinesiskt luftrum. Terrängen var bergig och eftersom jag hade fönsterplats roade jag mig med att blicka ut över det häftiga landskapet nedanför. Planet landade några minuter före tidtabell, men ankom något sent – det tog närmare en halvtimme att taxa från landningsbanan till gaten. Man måste ju komma ihåg att flygplatsen faktiskt är världens andra mest trafikerade flygplats.
Det gick sedan snabbt att ta sig igenom passkontrollen och köpa biljett till flygtåget ner till Dōngzhímén (東直門). Att sedan köpa tunnelbanebiljett utan att kunna ett ord kinesiska gick också förvånansvärt smärtfritt, att enbart peka verkade fungera bra. Det underlättar visserligen att alla enkelresor i Pekings tunnelbana kostar 2 yuan. Fem stationer bort låg Chóngwénmén (崇文門) och redan på stationen skyltades det till mitt hotell – Novotel Beijing Xin Qiao. Känslan av att äntligen vara framme var obeskrivligt skön. Rummet kändes fräscht och höll samma standard som Novotel Bucharest, som jag bodde på i våras. Någon vila blev det dock inte tal om. Nu gällde det att få sig något att äta. Jag mötte upp mitt resesällskap, Thomas och Helen, som också bodde på hotellet. Med deras (okej, mest Helens) hjälp köpte jag min första måltid i Kina: en nudelsoppa. Och efter detta? Jo, då somnade jag till slut.
Senare samma kväll möttes vi upp igen. Det första som slog mig var hur behagligt väder det faktiskt var. Vid 18-tiden var temperaturen ungefär 25 grader C och den höga luftfuktigheten (omkring 85 procent) störde mig inte alls. Hotellets läge visade sig vara utmärkt, en promenad till Pekings största gågata, Wángfǔjǐng (王府井), tog ungefär 15 minuter i lugnt tempo. Vi tog en avstickare in på Dōnghuámén Night Market (东华门) där bland annat levande skorpioner på spett såldes över disk. Givetvis tillagades de innan det var dags för servering, men ändå… Om man inte tyckte skorpionerna såg aptitliga ut fanns det flera andra alternativ som t.ex. spindlar, ormar och ödlor. Det var en häftig syn för ögat, men för vår egen del slutade det med att vi köpte lite sockerglaserade vindruvor istället. Är man en ”waiguoren” (kinesiska för utlänning), så är man. Att man var utlänning märkes, till och med i städer som Peking och Shanghai. Ofta hände det att nyfikna kineser ville bli fotograferad med mig och Thomas. Även om intresset för detta var något svalare i Kina än i t.ex. Bangladesh så skedde det faktiskt dagligen. Självklart ställde vi upp.
- Dōnghuámén Night Market. Är man hungrig så är man … 🙂
I stil med hela Kinaresan blev första kvällen en tidig kväll. I takt med att tunnelbanan stängde vid 23-tiden kändes det som både Peking och Shanghai gick och la sig. Det fanns ingen naturlig anledning för oss att vara uppe längre än så. Fördelen med detta var att dagarna blev långa och effektiva. Den första hela dagen i Peking ägnades åt de klassiska sevärdheterna Himmelska fridens torg (天安门广场) och Den förbjudna staden (故宫). Efter att ha sett otaliga bilder på dessa två platser förut var det naturligtvis en häftig känsla att faktiskt vara där på riktigt. Ingången till Den förbjudna staden var under renovering, men det ikoniska porträttet av Mao Zedong satt givetvis kvar. Som väntat var det mycket folk, men i princip bara kineser. Besöket i Den förbjudna staden blev dock lite av en besvikelse. Området var dåligt skött och det relativt dyra inträdet om 60 yuan kunde inte riktigt rättfärdigats. Kanske hade besöket blivit bättre om vi hade anordnat en guide.
På kvällen begav vi oss till det som Lonely Planet kallade för Spökgatan (簋街) för middag. Precis som runt om i både Peking och Shanghai var restaurangerna fulla. Detta märktes tydligt, utanför satt nämligen folk och väntade på sin tur. Under tiden fick de väntande solrosfrön att tugga på och en film att titta på. Trots att det verkade intressant prioriterade vi ett ställe där man slapp vänta. Kinamaten i Kina skiljde sig enormt från det vi kallar Kinamat hemma, precis som väntat. Skillnaden är att den är mycket mer varierande, mer smakrik och naturligtvis avsevärt billigare. Vi beslöt oss för att beställa in fisk. Ett par minuter senare kom de in med en levande fisk i en hink och frågade om vi ville ha den. Samma fisk kom sedan in, tillagad, på en tallrik. Aldrig tidigare har jag ätit så färsk fisk och kanske var det därför den smakade extra gott. Priset var 69 yuan per halvkilo, otroligt billigt!
Nästföljande dag blev det en lång tunnelbaneresa västerut mot det UNESCO-skyddade Sommarpalatset (颐和园), en gammal kejsarträdgård i utkanten av Peking. Planen var att hyra båt och upptäcka sjön som fanns där, men planerna grusades p.g.a. för lång kö. Detta tog vi igen i Shanghai veckan efter istället. Sommarpalatset var vackert och kändes som en oas det annars ganska hektiska och fulsnygga Peking. Vi köpte en ”through ticket” till priset av 60 yuan istället för vanligt inträde, som hade kostat halva den summan. Det visade sig vara helt meningslöst: det enda man fick i utbyte var inträde till ett par tempel som vi hade klarat oss utan. Som så ofta i Kina bestod lunchen den dagen av någon spännande glass (vad sägs som ärt-, majs-, eller durianglass?) och eventuellt en Red Bull. Gemensamt fattade vi beslutet att inta middagen på Pizza Hut, även om det kändes orutinerat.
Höjdpunkten i Peking inträffade dagen därpå. Det var äntligen dags att göra den semiobligatoriska utflykten till den kinesiska muren. Frukosten intogs vid halv sju-tiden, vilket var skönt eftersom man slapp köa. Vi tog oss sedan med tunnelbana till busstationen Déshèngmén (德胜门). Där letade vi upp buss 877 som skulle ha slutdestination Bādálǐng (八达岭), en av murens mest välbesökta platser. Kön ringlade sig lång, men det kom nya bussar hela tiden så väntetiden blev inte mer än en kvart. Som så alltid i Kina var vi de enda västerlänningarna inom syne, vilket var en befriande känsla. Det känns mer äkta så. Den 70 km långa resan till Bādálǐng uppskattade jag till omkring 90 minuter, vilket jag tyckte var förvånansvärt snabbt. Priset var nämligen endast 12 yuan.
När vi kom fram till Bādálǐng hade det gråmuliga vädret förvandlats till strålande solsken. Vi köpte inträdesbiljetter för 45 yuan och påbörjade vår flera timmar långa vandring. De allra flesta valde att åka linbana upp till toppen ovanför busstationen, men vi valde att själva vandra den biten. Detta visade sig vara ett riktigt genidrag eftersom vi fick väldigt mycket mur för oss själva! Muren var lika fotogenisk som man hade förväntat sig, om inte mer. Ofta fick man gnugga sig i ögonen för att försäkra sig om att man faktiskt var där. Vyerna över muren och den kuperade terräng varpå den är byggd var magiska. Att vandra upp till Bādálǐngs topp var ett riktigt fyspass. Vi stannade till många gånger på vägen, för att andras ut och för njuta. Orealistiska tankar om att vandra hela vägen till Nordkorea bildades.
Toppen var en riktig botten. Det var så mycket folk att man knappt såg muren över huvud taget. Vi beslöt oss därför för att lämna och återvända med buss till Peking. Under sista kvällen i Peking blev det äntligen dags att pröva på den berömda Pekingankan. Har den varit bra nog för generationer av kejsare skulle den nog vara bra nog för oss med. Vi hade visserligen redan smakat anka vid en tidigare middag, men nu var det dags för en ganska fin och kritikerrosad restaurang, Biànyífānɡ (便宜坊), samt de klassiska tillbehören: pannkakor, grön kinesisk lök och en söt sås att doppa i. Som vanligt blev det förstås öl till. Och svaret är ja, Pekinganka smakar bäst i Peking. Efter festmåltiden kände vi oss nöjda med Peking och det naturliga steget var därför att morgonen efter bege sig ut till Pekings södra tågstation för resa mot Shanghai.
Tågbiljetten hade vi köpt tidigare i veckan. Vid biljettköpet var det extra bra att ha med sig någon som kunde föra ett samtal på kinesiska, jag vet inte hur vi hade löst det annars. Den 1200 km långa tågresan till Shànghǎi Hóngqiáo Zhàn (上海虹桥站) tog exakt 5 timmar och kostade enbart 553 yuan i andra klass. Sätena är visserligen bättre på X2000, men annars ligger SJ tyvärr efter. Fördelen med att åka tåg istället för att flyga var, föga förvånande, att man fick se ganska mycket längs vägen. Jag blev förvånad över hur många urbana områden som faktiskt passerades. Detta beror väl främst på okunskap från min sida. Nanjing, tågets sista stopp innan Shanghai, är visserligen ”bara” Kinas tolfte största stad, men man måste komma ihåg att befolkningsmängden är en bra bit över 7 miljoner.
Vi kom fram till Shanghai exakt kl. 16:00 på lördagseftermiddagen. Resan från tågstationen i västra Shanghai till mitt hotell i Xujiahui (徐家汇) inkluderade två tunnelbanebyten och var ganska jobbig. Jag hade ätit dåligt och temperaturen om 37 grader C gjorde det inte bättre. Trötta och utmattade kom vi till slut fram till det fyrstjärniga Rayfont Downtown Hotel Shanghai som skulle bli mitt hem sex nätter framöver. För 240 kronor per natt förväntade jag mig inte särskilt mycket, men jag blev positivt överraskad. Allt var i sin ordning, speciellt eftersom jag tilldelades ett rum på 25:e våningen med utsikt över centrala Shanghai. Till och med det ikoniska Oriental Pearl TV Tower skymtades från min balkong. Vi åt sedan en tidig middag på ett köpcenter i närheten. Att äta middag på köpcenter kan anses som aningen andefattigt, men många av de bättre restaurangerna i Kina finns faktiskt inne på dessa.
Dagen därpå stod sightseeing av Shanghai på agendan. Jag mötte upp Thomas och Helen i tunnelbanan (vi bodde fyra stationer från varandra) och vi åkte till Folkets torg (人民廣場) och gick österut längs med East Nanjing Road (南京路), Shanghais mest kommersiella gågata. Neonskyltarna hängde tätare här än på Wangfujing i Peking. I jakten på exotiska kulinariska upplevelser gick vi in på Shanghai First Foodhall, en kinesisk version av Östermalms saluhall, typ. Utöver de populära kycklingfötterna kunde man köpa grisansikte, men också torkade sjögurkor till ett pris av 12 000 yuan per halvkilo. Vi uppskattade vikten av en sjögurka till 5 gram, vilket skulle betyda priset motsvarade cirka 1 300 kronor per sjögurka. Det blev inget köp.
Vi vandrade vidare mot Huangpufloden och den anrika gatan The Bund (外滩). Att vandra längs The Bund var en häftig upplevelse och något som vi gjorde flera gånger under dagarna i Shanghai. Promenaden kantas på västra sidan av floden av flera byggnader i nyklassisk stil (t.ex. Fairmont Peace Hotel) som framhäver Shanghais kulturella historia. Den östra sidan, Pudong (浦东), är hem till några av världens högsta skyskrapor som Shanghai Tower, Shanghai World Financial Tower (”kapsylöppnaren”) och underbart vackra Jin Mao Tower. När tiden var kommen att uppleva Shang-high var frågan hur. Traditionsenliga observationsdäck fanns det både i Oriental Pearl TV Tower, SWFC och Jin Mao – priserna låg alla omkring 150 yuan.
Observationsdäck i alla ära, men det fanns ett smartare sätt att uppleva Shanghai från ovan. På 87:e våningen i Jin Mao Tower finns loungebar vid namn Cloud 9 med 360 graders utsikt över Shanghai. Eftersom inträdet var gratis och det säkerligen skulle finnas något på menyn för under 150 yuan kändes valet givet. Vi begav oss till Cloud 9 vid 17:30 för att kunna beskåda solnedgången. För att nå baren åkte vi först hiss upp till lyxhotellet Grand Hyatts lobby på 54:e våningen. Ett dubbelrum här kostar från 2000 SEK per natt, men kommer absolut var ett alternativ om jag återvänder till Shanghai. Hur som helst, från lobbyn tog vi gästhissen upp till 85:e våningen, varifrån vi blev eskorterade till en specialhiss för de sista två våningarna. Gissa om man fick tryckutjämna!
Peking står för det gamla Kina och Shanghai för det nya. Det bästa med Peking var att få vandra omkring på den tvåtusen år gamla muren, medan det bästa med Shanghai var Cloud 9. Att få se solnedgången förvandlas till neonljus över betongdjungeln 340 meter över marken är oförglömligt. Kvällen inleddes med varsin cocktail till det humana priset av 90 yuan och avslutades med en flaska välkylt chardonnay. Vinflaskor kostade 300 yuan och uppåt. Priserna påminde alltså om genomsnittliga svenska priser, med skillnaden att vi befann oss på 87:e våningen i en loungebar på ett femstjärnigt lyxhotell i en av världens mest expansiva stadsdelar i en av världens största städer. Att kvällen slutade på ett närliggande McDonalds antyder väl inget annat än att kvällen var lyckad.
Shanghai har naturligtvis andra sidor också. Nästkommande kväll följde vi Lonely Planets rekommendationer och åt middag i de gamla franska koncessionskvarteren. Vi åt Shanghainesisk mat på Lanxin Canting (兰心餐厅), ett familjeägt ”hål i väggen”. Att i denna intima miljö sitta och äta specialiteter som hóngshāo ròu (bräserad grismage) gjorde att Pudong och Cloud 9 kändes väldigt långt borta. Denna typ av variation uppskattade jag verkligen med Shanghai, som annars känns väldigt typisk för Sydostasiatiska storstäder. För drygt 100 yuan kunde vi äta oss mätta på två hóngshāo ròu, en duva, wokade grönsaker, ris och varsin Tsingtao. Senare drog vi ner till The Bund för att se Pudong upplyst, men denna gång från marken. Aldrig tröttnade man på denna numera klassiska skyline.
Efter många dagar av urbana upplevelser sökte vi dagen efter skydd i Shanghais största park, Century Park (世纪公园), i Pudong. Redan vid lunch hade temperaturen letat sig upp över 34 grader, något som på grund av luftfuktigheten upplevdes som närmare 41 grader. Jag gjorde som kineserna och promenerade stora delar av förmiddagen med både solglasögon, hög solfaktor och paraply. Solbränd blev jag INTE! Till skillnad från sommarpalatset i Peking fanns det gott om elektriska båtar att hyra. Billigare var de också, 60 yuan per timme. Det var fridfullt och rogivande att få köra omkring sjön i eget tempo samtidigt som byggnader som Shanghai Tower och Shanghai World Financial Tower skymtades i bakgrunden.
Den sista hela dagen i Shanghai (och i Kina) spenderade jag till att börja med ensam. Det var ännu varmare denna dag. Som mest visade termometern 37 grader, vilket upplevdes som 45.8 grader med rådande värmeindex. Frukost intogs på Costa Coffee som ett tack för att jag nästan i en vecka hade använt deras WiFi runt om i stan. Vanligtvis åt jag frukost på antingen ett närliggande Pizza Hut eller KFC. Därefter blev det tunnelbana till Folkets torg för att bocka av Shanghai Museum (上海博物馆). Prisvärt var det naturligtvis: inträdet var gratis. Det var svårt att ta in allt som visades där, men visst ökades förståelsen för den kinesiska historien något. Jag gick en sista sväng ner mot The Bund innan jag mötte upp Thomas och Helen i Xujiahui. Vi slogs oss ner på att av Häägen-Dazs glasscaféer och blev inte besvikna, men lite fattigare.
Morgonen därpå checkade jag ut från hotellet och tog tunnelbanan hela vägen ut till Pudong International Airport (PVG). Alternativt hade jag kunnat gå av tidigare och åka Maglevtåget den sista biten. Den 30 km långa resan skulle då ha tagit ungefär 8 minuter. Detta kändes dock onödigt dels eftersom jag veckan innan hade åkt höghastighetståg, men också eftersom jag hade väldigt gott om tid. Planet till Köpenhamn skulle inte gå förrän 14:15 och jag lämnade hotellet strax efter klockan 09:00 redan. Incheckningen öppnade vid 11-snåret och de sista timmarna spenderades genom ett par promenader fram och tillbaka i den imponerande stora terminalen. Planet avgick i tid och landade tio minuter före tidtabell i Köpenhamn. Kinaresan hade kommit till sin ända, men minnena och intrycken kommer att bestå länge.
Fler bilder finns nedan i ett tidigare inlägg.
Fredriks resor 