Huvudstad
Dhaka (ঢাকা).
Tidsskillnad
+5 timmar. När klockan är 09:00 i Sverige är klockan 14:00 i Bangladesh.
Folkmängd
Cirka 160 miljoner människor på en yta som motsvarar 1/3 av Sverige (!).
BNP per capita
1 900 USD, vilket kan jämföras med Sveriges 40 700 USD.
Andel under fattigdomsgränsen
Åtminstone 1/3.
Självständighet
1971 från Pakistan efter ett cirka 9 månader långt och blodigt befrielsekrig.
Pris för flygbiljett
Räkna med 6000 – 7000 kronor för en tur och retur-biljett. Oftast mellanlandning i Istanbul, Dubai eller Doha.
Visum
Turistvisum kostar 700 SEK och sökes med fördel i förväg på ambassaden i Stockholm.
* * * * *
FYRTIOÅTTA TIMMAR I BENGALENS LAND – BANGLADESH
Den smått kaotiska ankomsten
Det dröjde inte särskilt långt efter att jag hade lämnat planet på Hazrat Shahjalal-flygplatsen i Dhaka förrän de första intrycken av Bangladesh började ramla in. Efter att ha varit på resande fot i cirka 20 timmar önskade jag inget annat än att snabbt ta mig in till mitt hotell i Dhakas finansdistrikt Motijheel. Trots att vi landade klockan 10:10 på förmiddagen var jag inte framme på hotellet förrän cirka 14:40. Till att börja med gällde det att navigera sig fram på flygplatsen – inte därifrån. Det var dåligt skyltat och man fick initialt gissa sig fram. Välkommen till Bangladesh.
Efter en cirka 7 timmar lång och seg nattflygning från Istanbul tänkte jag passa på att gå på toaletten innan färden ner till centrum skulle påbörjas. Visst fanns det toaletter på flygplatsen, men de var de äckligaste jag sett i hela mitt liv. Överlag var det mest hål i golvet, men det värsta var stanken. Det är nog bäst att inte ens försöka beskriva den. Köerna till passkontrollen var inte särskilt långa, maximalt 50 meter. Stämningen var nästintill kaotiskt p.g.a. den dåliga planeringen – både Turkish Airlines, Emirates och Qatar Airways landar alla i princip exakt samtidigt. Trycket blir enormt och flygplatsen klarar helt enkelt inte av det.
Det tog cirka 90 minuter att ta sig fram till polismannen. Väl framme visade det sig att flygbolaget hade gett ut fel ”arrival card”, vilket innebar att jag blev tvungen att fylla i ytterligare en blankett. Notera att jag redan hade ansökt, betalt och erhållit visum i Sverige. Polismannen räckte mig blanketten och lämnade båset. Det tog flera minuter innan han kom tillbaka. ”Sorry, sir”, sade han, stämplade passet och välkomnade mig till Bangladesh.
Utanför passkontrollen fanns flera växlingskontor, vilket var betryggande med tanke på att valutan taka inte går att få tag på utanför Bangladesh. Köpkursen var cirka 81 taka per amerikansk dollar. Personalen på växlingskontoret var nyfiken på mig och frågade var jag kom ifrån och vad jag skulle göra i Bangladesh. Dessa frågor fick jag överallt jag gick i Dhaka, vilket kändes ganska kul. Nästan alla kände till Sverige, och ja, Zlatan är stor även i Bangladesh.
Jag frågade killarna på växlingskontoret vad de tyckte om vädret i Bangladesh just nu och de tyckte det det var okej, men vissa dagar ansåg de det vara lite kyligt. Jag svarade att temperaturen i Dhaka under vinter överstiger temperaturen i Sverige under sommaren med råge. När jag berättade att temperaturen i Sverige just nu ligger på 0 till -20 grader skrattade de och skakade på sina huvuden. Jag förstod dem. Promenaden från passkontrollen och växlingskontoren ut var inte särskilt lång och man fick faktiskt vara i fred.
Taxiresan från flygplatsen till Motijheel
När jag kom utanför terminalen möttes man av ett stort folkhav med visselpipor samt en aningen oorganiserad taxizon. Jag frågade vad en taxi skulle kosta. 1200 taka ville de ha, men jag visste att priset maximalt skulle ligga på 600 – 700 taka (cirka 55 kronor för den 17 kilometer långa turen). Istället prövade jag att vifta in en taxi själv. ”Motijheel?”, frågade jag. ”OK, 800”, svarade chauffören och viftade in mig. Efter en lång resa orkar man sällan argumentera så jag hoppade in. Väl inne i taxin höjde han priset till 1000, vilket var fult gjort, men jag orkade inte dividera.
Chauffören, som knappt pratade engelska, började mumla något om dollar. Jag antog att han ville att jag skulle växla till mig taka av honom i utbyte av dollar. Svartväxling är inte ovanligt i länder med instabila ekonomier. Tydligen var det inte det han ville eftersom han började prata om ”one thousand dollar”. Samtidigt dök det upp två tiggare som sträckte in händerna genom fönstret. Han ville alltså att jag skulle betala 1000 dollar (typ 6500 kronor) istället för 1000 taka (typ 82 kronor). Så där satt jag, nyss ankommen i Dhaka, med två tiggare på vänster sida och en galen taxichaufför på höger sida (det är vänstertrafik i Bangladesh).
Visst, att ge pengar till tiggare främjar inte utveckling, men de två kvinnorna frågade efter 1 eller 5 taka. Nyss ankommen hade jag inget mindre än 20 taka på fickan och det kändes otryggt att ta upp plånboken just då, så jag kunde inte ge något. Chauffören viftade ganska snabbt bort tiggarna, som tur var. Nu var han mitt enda problem. Jag svarade bestämt att jag skulle betala 1000 taka och inte 1000 dollar. Han blev småsur så jag beslöt mig för att lämna bilen. När jag öppnade dörren svarade han ”taka, taka!”. Resan ner mot Motijheel påbörjades, även om jag inte var särskilt nöjd. För 200 taka till hade jag kunnat sitta i en större och mer bekväm bil, dessutom med en förhoppningsvis mer ärlig och trevlig chaufför.
Resan till Hotel Pacific tog drygt 2 timmar på grund av Dhakas alla trafikstockningar. Man kom ingenstans. Istället fick man sitta still i en fattig bil med en chaufför som nu plötsligt insisterade att jag skulle betala 1200 taka på grund av trafiken. ”Jam, jam. Me Baby, please” fick jag höra i säkert två timmar. Jag försökte låtsats som ingenting och tittade istället ut genom fönstret så mycket som möjligt. Väl framme på hotellet beslöt jag mig för att betala 1100 taka.
När allt kommer omkring måste man inse att 100 taka hit eller dit gör egentligen INGEN skillnad för en svensk (8 spänn), men det är definitivt skillnad på liv och död i Bangladesh. Jag hade bara tusenlappar, en hundralapp och en tjuga så jag kunde inte ge honom 1200 taka. Växel på 2000 taka kunde man nog glömma om. Chauffören blev sur och gav tillbaka pengarna (detta samtidigt som en tiggare nu stod och hängde vid bilfönstret). Efter tre gånger struntade jag i honom och öppnade dörren, utan att betala. Vi hade sagt 800 taka från början, så jag tänkte hämta hotellpersonalen. Först då accepterade han 1100 taka. Jag kunde äntligen lämna bilen.
Torsdagen och hotellet
Vid första anblick verkade hotellet (Hotel Pacific) inte så pjåkigt. Det verkade väldigt enkelt, men okej. När hotellpersonalen lämnade rummet började jag inspektera det mer noggrant. Det visade sig vara hem till hundratals insekter, mygg och annan skit. Ingenting verkade ha städats på flera veckor, om än någonsin. Med tanke på prisnivån i Dhaka och Bangladesh var hotellet inte speciellt billigt heller. 1400 taka, priset per natt för ett deluxerum, är mycket pengar i Bangladesh. En textilarbetare tjänar 3000 taka per månad och med detta betalar hon husrum, mat och utbildning för sina barn.
Efter den långa och omtumlande resan var jag trött så jag gjorde ett försök till att sova bort jetlagen. Det visade sig väldigt svårt, speciellt med tanke på att jag var tvungen att försöka sova med kläderna på. Lakanen hade inte blivit tvättade på länge och jag befarade att sängen var full av vägglöss. Jag började fundera på om jag verkligen ville vara borta från Malin i över två månader under sådana här förhållanden. Som ni nu vet fattade jag senare beslutet att faktiskt åka hem, redan på lördagen. Sömnen lyste med sin frånvaro den eftermiddagen.
Eftersom jag verkligen inte var ”du med Dhaka” kände jag inte för att lämna hotellet när solen hade gått ner efter sömnmisslyckandet den eftermiddagen. Istället stannade jag kvar på hotellet under hela kvällen, mestadels av tiden spenderades i lobbyn eftersom wifi-uppkopplingen inte fungerade på mitt rum på åttonde våningen. Det var skönt att få höra Malins röst över Skype. Jag gick upp på andra våningen där det skulle finnas en restaurang. När jag klev in visade det sig att jag var den enda gästen. Utan att vara särskilt hungrig beställde jag in en tallrik ris med stekta grönsaker för 130 taka. Restaurangen var väldigt mörk och enkel, så det kändes väldigt ensamt.
Jag gick upp på rummet, borstade tänderna (i vattnet jag hade köpt på hotellet) och försökte sedan somna tidigt. I nästan två timmar låg jag sömnlös och då slog det mig: jag vill hem till Sverige. Det kändes hundra gånger mer självklart än beslutet att åka ifrån Sverige. Visst, en del pengar skulle gå till spillo, men det går fler tåg. Från en knagglig lina lyckades jag instruera en vän att boka en flygbiljett hem. Ett par timmar senare var en enkelbiljett från Dhaka till Köpenhamn, med avgång lördag kl. 11:35, bokad och betald. Priset? Låt oss helt enkelt säga att de där tusen dollarna som taxichauffören ville ha kom väl till hands, till slut.
Jag tog trapporna upp till rummet på åttonde våningen. Hotellet drabbades av flera strömavbrott den kvällen, så det kändes otryggt att ta hissen. Jag lade mig klockan 02:00 natten till fredagen och kunde för första gången sedan tisdagsnatten hemma i Sverige sova.
Fredag – den enda hela dagen i Dhaka
Dagen därpå vaknade jag vid halv elva-tiden. Det var ingen kanonsömn på tolv timmar direkt, men jag kände mig lagom utvilad. Vetskapen om att jag faktiskt skulle resa hem till nära och kära snart gjorde mig lugn. Jag gick ner till frukosten och där var, återigen, folktomt. Eftersom jag hade lämnat hela 40 taka (3,20 kronor) i dricks under middagen, som slutade på 160 taka, fick jag ett gott mottagande. Servitören, som pratade en del engelska, blev ett trevligt sällskap under frukosten. För omeletten och det bangladeshiska teet betalade jag 100 taka utan att ens titta på notan. Det var ingen tvekan om att det skulle räcka.
Med 24 timmar i Dhaka i ryggen och 24 timmar kvar beslöt jag mig för att det var dags att göra något vettigt med dagen. Den mest berömda och fotograferade sevärdheten i Dhaka är Lalbagh Fort, en fästning från 1600-talet, verkade som ett bra alternativ. Jag lämnade hotellet och vandrade ut i ”fredagslugnet” i Dhaka. Temperaturen var behaglig, cirka 25 grader. För att ta mig de 5 kilometerna till Lalbagh hoppade jag på en cykeltaxi, eller rickshaw som de ofta kallas. Det finns 500 000 till 800 000 rickshaws i Dhaka, siffrorna varierar. Det var ganska obekvämt att resa med cykeltaxi, men kul eftersom man fick se så mycket längs vägen.
Bl.a. passerade jag Baitul Mukkarram mitt under rådande fredagsbön (Bangladeshs nationalmoské) samt Dhakas universitet. Föraren blev vilse, som många andra har han troligen flyttat till Dhaka från landsbygden för att jobba, men med hjälp hittade han fram. Jag räckte över 120 taka, vilket var ett överpris. Trots att det var fredag var kön till Lalbagh obefintlig. Jag betalade den överkomliga summan 100 taka för en biljett och brydde mig inte alls om att lokalbefolkningen endast behövde betala 10 taka.
Besöktet vid Lalbagh blev resans höjdpunkt. Byggnaderna och omgivningarna var fina, men det roligaste var utan tvekan alla människors intresse för mig och Sverige. Ställde jag upp på en bild startades en kedjereaktion och en grupp människor samlades på bara några sekunder. Alla var väldigt vänliga. De vanligaste frågorna var: varifrån jag kom, vad jag gjorde i Bangladesh och vad mina akademiska kvalifikationer var. Först sedan ville folk veta mitt namn.
Jag hoppade sedan på en cykeltaxi och styrde kosan mot Sadarghat i gamla Dhaka. Återigen blev det en häftig resa med mycket att se länge med vägen. Den största sevärdheten visade sig dock vara jag själv. Åk inte till Bangladesh om du inte står ut med att bli ideligen stirrad på. Jag var förberedd på detta, så det var inga problem. Svarade man med ett leende eller en vinkning var folk snabba med att vinka tillbaka.
Sadarghat var sådär härligt kaotiskt som man bara kunde förvänta sig. Efter en promenad i området beslöt jag mig för att åka tillbaka till Motijheel och till lugnet på hotellet. Det blev väldigt lite fotograferande i Dhaka, i princip endast vid Lalbagh och från hotellet, vilket är lite synd. Jag levde i nuet och tänkte helt enkelt inte på det. Minnena och intrycken lär dock bestå länge. Dhaka är kryddstarkt och troligen en stad man sent glömmer.
Den sista måltiden intogs på hotellet. Jag har aldrig varit i Indien, men jag skulle gissa på att bangladeshisk matkultur är besläktad med indisk. Kyckling serverades överallt och den jag åt på hotellet var kryddad med curry. Maten var aningen för stark för min smak, men eftersom den gick ner (och stannade där) antar jag att det var okej. Senare den kvällen hade jag svårt att sova, kanske eftersom jag verkligen inte ville missa min flight till Dubai som skulle avgå relativt tidigt (med tanke på trafiksituationen i Dhaka).
* * * * *
Sammanfattande intryck
Resan till Bangladesh blev inte som jag hade tänkt mig, men jag är glad att jag åtminstone fick se lite. Bangladesh är väldigt olikt Sverige. Det är folktätt, fattigt och hundra procent omtumlande. Kollektivtrafik finns och är sätena upptagna finns det, uppenbarligen, plats på taket. Tillgång till rent vatten och toaletter verkar vara en bristvara: under mina få timmar ute på gatorna såg jag ett flertal människor som uträttade sina behov på gatorna. Notera att jag dessutom endast besökte landets rikaste och mest utvecklade region – megastaden Dhaka.
Väldigt få utländska turister besöker Bangladesh (cirka 350 000 per år, men av min erfarenhet är de flesta av bangladeshisk härkomst), vilket är synd. Det är ett intressant land och det finns mycket att se, men man måste vara öppensinnad. Trots all fattigdom och misär så finns det en positiv sida av Bangladesh. Brittiska New Economics Foundation (NEF) rankar Bangladesh som nummer elva på deras Happy Planet Index-lista. Listan utmanar BNP- och HDI-index och fokuserar på upplevt välbefinnande, medellivslängd och ekologiska fotavtryck. Tiden av väpnade konflikter är förhoppningsvis förbi och ekonomin växer idag med sex procent per år. Bangladeshs framtid är ljus(are).