Här, där och överallt.
Nu har jag varit hemma ett tag och hunnit landa i vardagen och det känns skönt. Jag lägger nu Asien bakom mig (för ett tag i alla fall) och blickar istället framåt. Våren är snart här och redan nu finns åtminstone en resa inplanerad. I slutet av mars åker jag och hela Malins familj till London. Det var ett tag sedan jag var där så det ska bli kul!
Huvudstad
Dhaka (ঢাকা).
Tidsskillnad
+5 timmar. När klockan är 09:00 i Sverige är klockan 14:00 i Bangladesh.
Folkmängd
Cirka 160 miljoner människor på en yta som motsvarar 1/3 av Sverige (!).
BNP per capita
1 900 USD, vilket kan jämföras med Sveriges 40 700 USD.
Andel under fattigdomsgränsen
Åtminstone 1/3.
Självständighet
1971 från Pakistan efter ett cirka 9 månader långt och blodigt befrielsekrig.
Pris för flygbiljett
Räkna med 6000 – 7000 kronor för en tur och retur-biljett. Oftast mellanlandning i Istanbul, Dubai eller Doha.
Visum
Turistvisum kostar 700 SEK och sökes med fördel i förväg på ambassaden i Stockholm.
* * * * *
FYRTIOÅTTA TIMMAR I BENGALENS LAND – BANGLADESH
Den smått kaotiska ankomsten
Det dröjde inte särskilt långt efter att jag hade lämnat planet på Hazrat Shahjalal-flygplatsen i Dhaka förrän de första intrycken av Bangladesh började ramla in. Efter att ha varit på resande fot i cirka 20 timmar önskade jag inget annat än att snabbt ta mig in till mitt hotell i Dhakas finansdistrikt Motijheel. Trots att vi landade klockan 10:10 på förmiddagen var jag inte framme på hotellet förrän cirka 14:40. Till att börja med gällde det att navigera sig fram på flygplatsen – inte därifrån. Det var dåligt skyltat och man fick initialt gissa sig fram. Välkommen till Bangladesh.
Efter en cirka 7 timmar lång och seg nattflygning från Istanbul tänkte jag passa på att gå på toaletten innan färden ner till centrum skulle påbörjas. Visst fanns det toaletter på flygplatsen, men de var de äckligaste jag sett i hela mitt liv. Överlag var det mest hål i golvet, men det värsta var stanken. Det är nog bäst att inte ens försöka beskriva den. Köerna till passkontrollen var inte särskilt långa, maximalt 50 meter. Stämningen var nästintill kaotiskt p.g.a. den dåliga planeringen – både Turkish Airlines, Emirates och Qatar Airways landar alla i princip exakt samtidigt. Trycket blir enormt och flygplatsen klarar helt enkelt inte av det.
Det tog cirka 90 minuter att ta sig fram till polismannen. Väl framme visade det sig att flygbolaget hade gett ut fel ”arrival card”, vilket innebar att jag blev tvungen att fylla i ytterligare en blankett. Notera att jag redan hade ansökt, betalt och erhållit visum i Sverige. Polismannen räckte mig blanketten och lämnade båset. Det tog flera minuter innan han kom tillbaka. ”Sorry, sir”, sade han, stämplade passet och välkomnade mig till Bangladesh.
Utanför passkontrollen fanns flera växlingskontor, vilket var betryggande med tanke på att valutan taka inte går att få tag på utanför Bangladesh. Köpkursen var cirka 81 taka per amerikansk dollar. Personalen på växlingskontoret var nyfiken på mig och frågade var jag kom ifrån och vad jag skulle göra i Bangladesh. Dessa frågor fick jag överallt jag gick i Dhaka, vilket kändes ganska kul. Nästan alla kände till Sverige, och ja, Zlatan är stor även i Bangladesh.
Jag frågade killarna på växlingskontoret vad de tyckte om vädret i Bangladesh just nu och de tyckte det det var okej, men vissa dagar ansåg de det vara lite kyligt. Jag svarade att temperaturen i Dhaka under vinter överstiger temperaturen i Sverige under sommaren med råge. När jag berättade att temperaturen i Sverige just nu ligger på 0 till -20 grader skrattade de och skakade på sina huvuden. Jag förstod dem. Promenaden från passkontrollen och växlingskontoren ut var inte särskilt lång och man fick faktiskt vara i fred.
Taxiresan från flygplatsen till Motijheel
När jag kom utanför terminalen möttes man av ett stort folkhav med visselpipor samt en aningen oorganiserad taxizon. Jag frågade vad en taxi skulle kosta. 1200 taka ville de ha, men jag visste att priset maximalt skulle ligga på 600 – 700 taka (cirka 55 kronor för den 17 kilometer långa turen). Istället prövade jag att vifta in en taxi själv. ”Motijheel?”, frågade jag. ”OK, 800”, svarade chauffören och viftade in mig. Efter en lång resa orkar man sällan argumentera så jag hoppade in. Väl inne i taxin höjde han priset till 1000, vilket var fult gjort, men jag orkade inte dividera.
Chauffören, som knappt pratade engelska, började mumla något om dollar. Jag antog att han ville att jag skulle växla till mig taka av honom i utbyte av dollar. Svartväxling är inte ovanligt i länder med instabila ekonomier. Tydligen var det inte det han ville eftersom han började prata om ”one thousand dollar”. Samtidigt dök det upp två tiggare som sträckte in händerna genom fönstret. Han ville alltså att jag skulle betala 1000 dollar (typ 6500 kronor) istället för 1000 taka (typ 82 kronor). Så där satt jag, nyss ankommen i Dhaka, med två tiggare på vänster sida och en galen taxichaufför på höger sida (det är vänstertrafik i Bangladesh).
Visst, att ge pengar till tiggare främjar inte utveckling, men de två kvinnorna frågade efter 1 eller 5 taka. Nyss ankommen hade jag inget mindre än 20 taka på fickan och det kändes otryggt att ta upp plånboken just då, så jag kunde inte ge något. Chauffören viftade ganska snabbt bort tiggarna, som tur var. Nu var han mitt enda problem. Jag svarade bestämt att jag skulle betala 1000 taka och inte 1000 dollar. Han blev småsur så jag beslöt mig för att lämna bilen. När jag öppnade dörren svarade han ”taka, taka!”. Resan ner mot Motijheel påbörjades, även om jag inte var särskilt nöjd. För 200 taka till hade jag kunnat sitta i en större och mer bekväm bil, dessutom med en förhoppningsvis mer ärlig och trevlig chaufför.
Resan till Hotel Pacific tog drygt 2 timmar på grund av Dhakas alla trafikstockningar. Man kom ingenstans. Istället fick man sitta still i en fattig bil med en chaufför som nu plötsligt insisterade att jag skulle betala 1200 taka på grund av trafiken. ”Jam, jam. Me Baby, please” fick jag höra i säkert två timmar. Jag försökte låtsats som ingenting och tittade istället ut genom fönstret så mycket som möjligt. Väl framme på hotellet beslöt jag mig för att betala 1100 taka.
När allt kommer omkring måste man inse att 100 taka hit eller dit gör egentligen INGEN skillnad för en svensk (8 spänn), men det är definitivt skillnad på liv och död i Bangladesh. Jag hade bara tusenlappar, en hundralapp och en tjuga så jag kunde inte ge honom 1200 taka. Växel på 2000 taka kunde man nog glömma om. Chauffören blev sur och gav tillbaka pengarna (detta samtidigt som en tiggare nu stod och hängde vid bilfönstret). Efter tre gånger struntade jag i honom och öppnade dörren, utan att betala. Vi hade sagt 800 taka från början, så jag tänkte hämta hotellpersonalen. Först då accepterade han 1100 taka. Jag kunde äntligen lämna bilen.
Torsdagen och hotellet
Vid första anblick verkade hotellet (Hotel Pacific) inte så pjåkigt. Det verkade väldigt enkelt, men okej. När hotellpersonalen lämnade rummet började jag inspektera det mer noggrant. Det visade sig vara hem till hundratals insekter, mygg och annan skit. Ingenting verkade ha städats på flera veckor, om än någonsin. Med tanke på prisnivån i Dhaka och Bangladesh var hotellet inte speciellt billigt heller. 1400 taka, priset per natt för ett deluxerum, är mycket pengar i Bangladesh. En textilarbetare tjänar 3000 taka per månad och med detta betalar hon husrum, mat och utbildning för sina barn.
Efter den långa och omtumlande resan var jag trött så jag gjorde ett försök till att sova bort jetlagen. Det visade sig väldigt svårt, speciellt med tanke på att jag var tvungen att försöka sova med kläderna på. Lakanen hade inte blivit tvättade på länge och jag befarade att sängen var full av vägglöss. Jag började fundera på om jag verkligen ville vara borta från Malin i över två månader under sådana här förhållanden. Som ni nu vet fattade jag senare beslutet att faktiskt åka hem, redan på lördagen. Sömnen lyste med sin frånvaro den eftermiddagen.
Eftersom jag verkligen inte var ”du med Dhaka” kände jag inte för att lämna hotellet när solen hade gått ner efter sömnmisslyckandet den eftermiddagen. Istället stannade jag kvar på hotellet under hela kvällen, mestadels av tiden spenderades i lobbyn eftersom wifi-uppkopplingen inte fungerade på mitt rum på åttonde våningen. Det var skönt att få höra Malins röst över Skype. Jag gick upp på andra våningen där det skulle finnas en restaurang. När jag klev in visade det sig att jag var den enda gästen. Utan att vara särskilt hungrig beställde jag in en tallrik ris med stekta grönsaker för 130 taka. Restaurangen var väldigt mörk och enkel, så det kändes väldigt ensamt.
Jag gick upp på rummet, borstade tänderna (i vattnet jag hade köpt på hotellet) och försökte sedan somna tidigt. I nästan två timmar låg jag sömnlös och då slog det mig: jag vill hem till Sverige. Det kändes hundra gånger mer självklart än beslutet att åka ifrån Sverige. Visst, en del pengar skulle gå till spillo, men det går fler tåg. Från en knagglig lina lyckades jag instruera en vän att boka en flygbiljett hem. Ett par timmar senare var en enkelbiljett från Dhaka till Köpenhamn, med avgång lördag kl. 11:35, bokad och betald. Priset? Låt oss helt enkelt säga att de där tusen dollarna som taxichauffören ville ha kom väl till hands, till slut.
Jag tog trapporna upp till rummet på åttonde våningen. Hotellet drabbades av flera strömavbrott den kvällen, så det kändes otryggt att ta hissen. Jag lade mig klockan 02:00 natten till fredagen och kunde för första gången sedan tisdagsnatten hemma i Sverige sova.
Fredag – den enda hela dagen i Dhaka
Dagen därpå vaknade jag vid halv elva-tiden. Det var ingen kanonsömn på tolv timmar direkt, men jag kände mig lagom utvilad. Vetskapen om att jag faktiskt skulle resa hem till nära och kära snart gjorde mig lugn. Jag gick ner till frukosten och där var, återigen, folktomt. Eftersom jag hade lämnat hela 40 taka (3,20 kronor) i dricks under middagen, som slutade på 160 taka, fick jag ett gott mottagande. Servitören, som pratade en del engelska, blev ett trevligt sällskap under frukosten. För omeletten och det bangladeshiska teet betalade jag 100 taka utan att ens titta på notan. Det var ingen tvekan om att det skulle räcka.
Med 24 timmar i Dhaka i ryggen och 24 timmar kvar beslöt jag mig för att det var dags att göra något vettigt med dagen. Den mest berömda och fotograferade sevärdheten i Dhaka är Lalbagh Fort, en fästning från 1600-talet, verkade som ett bra alternativ. Jag lämnade hotellet och vandrade ut i ”fredagslugnet” i Dhaka. Temperaturen var behaglig, cirka 25 grader. För att ta mig de 5 kilometerna till Lalbagh hoppade jag på en cykeltaxi, eller rickshaw som de ofta kallas. Det finns 500 000 till 800 000 rickshaws i Dhaka, siffrorna varierar. Det var ganska obekvämt att resa med cykeltaxi, men kul eftersom man fick se så mycket längs vägen.
Bl.a. passerade jag Baitul Mukkarram mitt under rådande fredagsbön (Bangladeshs nationalmoské) samt Dhakas universitet. Föraren blev vilse, som många andra har han troligen flyttat till Dhaka från landsbygden för att jobba, men med hjälp hittade han fram. Jag räckte över 120 taka, vilket var ett överpris. Trots att det var fredag var kön till Lalbagh obefintlig. Jag betalade den överkomliga summan 100 taka för en biljett och brydde mig inte alls om att lokalbefolkningen endast behövde betala 10 taka.
Besöktet vid Lalbagh blev resans höjdpunkt. Byggnaderna och omgivningarna var fina, men det roligaste var utan tvekan alla människors intresse för mig och Sverige. Ställde jag upp på en bild startades en kedjereaktion och en grupp människor samlades på bara några sekunder. Alla var väldigt vänliga. De vanligaste frågorna var: varifrån jag kom, vad jag gjorde i Bangladesh och vad mina akademiska kvalifikationer var. Först sedan ville folk veta mitt namn.
Jag hoppade sedan på en cykeltaxi och styrde kosan mot Sadarghat i gamla Dhaka. Återigen blev det en häftig resa med mycket att se länge med vägen. Den största sevärdheten visade sig dock vara jag själv. Åk inte till Bangladesh om du inte står ut med att bli ideligen stirrad på. Jag var förberedd på detta, så det var inga problem. Svarade man med ett leende eller en vinkning var folk snabba med att vinka tillbaka.
Sadarghat var sådär härligt kaotiskt som man bara kunde förvänta sig. Efter en promenad i området beslöt jag mig för att åka tillbaka till Motijheel och till lugnet på hotellet. Det blev väldigt lite fotograferande i Dhaka, i princip endast vid Lalbagh och från hotellet, vilket är lite synd. Jag levde i nuet och tänkte helt enkelt inte på det. Minnena och intrycken lär dock bestå länge. Dhaka är kryddstarkt och troligen en stad man sent glömmer.
Den sista måltiden intogs på hotellet. Jag har aldrig varit i Indien, men jag skulle gissa på att bangladeshisk matkultur är besläktad med indisk. Kyckling serverades överallt och den jag åt på hotellet var kryddad med curry. Maten var aningen för stark för min smak, men eftersom den gick ner (och stannade där) antar jag att det var okej. Senare den kvällen hade jag svårt att sova, kanske eftersom jag verkligen inte ville missa min flight till Dubai som skulle avgå relativt tidigt (med tanke på trafiksituationen i Dhaka).
* * * * *
Sammanfattande intryck
Resan till Bangladesh blev inte som jag hade tänkt mig, men jag är glad att jag åtminstone fick se lite. Bangladesh är väldigt olikt Sverige. Det är folktätt, fattigt och hundra procent omtumlande. Kollektivtrafik finns och är sätena upptagna finns det, uppenbarligen, plats på taket. Tillgång till rent vatten och toaletter verkar vara en bristvara: under mina få timmar ute på gatorna såg jag ett flertal människor som uträttade sina behov på gatorna. Notera att jag dessutom endast besökte landets rikaste och mest utvecklade region – megastaden Dhaka.
Väldigt få utländska turister besöker Bangladesh (cirka 350 000 per år, men av min erfarenhet är de flesta av bangladeshisk härkomst), vilket är synd. Det är ett intressant land och det finns mycket att se, men man måste vara öppensinnad. Trots all fattigdom och misär så finns det en positiv sida av Bangladesh. Brittiska New Economics Foundation (NEF) rankar Bangladesh som nummer elva på deras Happy Planet Index-lista. Listan utmanar BNP- och HDI-index och fokuserar på upplevt välbefinnande, medellivslängd och ekologiska fotavtryck. Tiden av väpnade konflikter är förhoppningsvis förbi och ekonomin växer idag med sex procent per år. Bangladeshs framtid är ljus(are).
Jag hade tur och kom precis när fontänshowen startade precis utanför Dubai Mall och Burj Khalifa – världens högsta byggnad. Med sina 829 meter är det en imponerande byggnad. Här kommer ett (litet) klipp från stämningen som rådde:
I dagarna kommer ett inlägg med mina intryck från Bangladeshs huvudstad Dhaka. Tills vidare publicerar jag här lite bilder. Bilderna representerar mina upplevelser från de (endast) 100 timmarna som jag befann mig på resande fot. Enjoy!
Nu är jag hemma igen efter en väldigt lång, men samtidigt väldigt kort resa. Allt har gått mycket bra. Jag återkommer imorgon med bilder och reflektioner kring och från de senaste dagarna. Det känns skönt att vara hemma igen, trots det kalla vädret. Det inte ofta man känner det! 🙂
Jag sitter just nu på köpcentrat BurJuman i Dubai, Förenade Arabemiraten. Detta tillhör, som ni kanske förstår, inte planen. Aven om jag har vetat om hela tiden att jag skulle vara borta fran Sverige och nära & kära i mer än 65 dagar så var det inte förrän jag kom fram till Dhaka i torsdags som jag insåg hur stor saknaden skulle vara. Vid ett par tillfällen tidigare har jag rest på egen hand, men under aldrig sa har lång tid.
Därför fattade jag redan i torsdags kvall ett ganska enkelt beslut – att avsluta den har resan och åka hem till Sverige. Jag fick hjälp att boka en flygbiljett hem (tack Thomas) och även om biljetten var relativt dyr kändes det rätt. Det är bättre att spara de utgifter som skulle ha uppstått till att göra något med någon annan någon annan gång. Pesonalen på hotellet förstod att jag ville åka hem och betalade tillbaka för de natter som jag inte använde. Jag förväntade inte detta och gav summan till receptionisten i dricks. Summan var cirka 4000 taka och för en person som tjänar 10 000 taka per månad gjorde det förhoppningsvis stor skillnad.
Tidigare idag reste jag alltså från Dhaka hit till Dubai med Emirates. Planet avgick 11:35 och landade har strax efter klockan 15:00. Jag blev mycket imponerad av Emirates som skötte allt extremt professionellt. Säkerhetskontrollen i Dhaka var dock undermålig, men det ska inte Emirates klandras för. Emirates egen terminal (terminal 3) har i Dubai är ett riktigt skrytbygge. Den är så stor att man tvingas aka ett förarlöst tag fran gaterna till passkontrollen.
Efter ankomsten tog jag metron fran Terminal 3 till BurJuman. Metron fanns inte när jag var här sist och verkar vädigt effektiv och fräsch. Billig ar den dessutom, resan hit kostade 6.5 dirham, drygt 10 spänn. Jag bor nu på Regency Palace Hotel som Malin bokade åt mig hemifrån. Vilken omställning det är att komma fran ett två stjärnigt hotell i ett av världens fattigaste länder till ett fyrstjärnigt hotell i ett av världens rikaste länder.
Tanken är nu att ta min första dusch sedan jag åkte hemifran (det gick bara inte i Dhaka…) och sedan besöka Dubai Mall och kanske, kanske Burj Khalifa – världens högsta byggnad. Solen har gatt ner, men det ska vara öppet. Det sägs dock kosta 400 AED, så vi får se. Aterkommer möjligen senare ikväll, annars blir det inom de närmaste dagarna med lite olika bilder fran den (väldigt) korta resa som jag har gjort. Vi hörs!
Dagen började ganska sent idag – jag sov ända fram till halv elva på förmiddagen. Frukosten på hotellet var extremt billig. En omelett och bangladeshiskt te gick på 75 taka. Detta motsvarar ungefär 6 svenska kronor. Efter frukosten pratade jag lite med hotellpersonalen, de var väldigt nyfikna på mig och Sverige. Av det lilla jag har sett verkar folk väldigt vänliga och glada, trots den stora fattigdomen.
Vid ettiden begav jag mig ut från hotellet. Trafiken var betydligt lugnare idag än igår eftersom det är fredag och många är lediga. Bussar sägs vara billiga men eftersom de saknar skyltar och folk sitter både inne och på taket används de inte av de få utlänningar som besöker Dhaka.
Cykeltaxi är det bästa alternativet för mindre avstånd. Jag hoppade på en av dessa (även kallade rickshaw) och reste 3 km västerut till Lalbagh Fort. Jag hade ingen aning om vad det skulle kosta och väl framme gav jag föraren 120 taka (typ en svensk tia). Han blev förvånad över den uppenbarligen för stora summan, men tackade stort. Prisnivån här är väldigt låg. Mycket kostar som i Sverige, fast uttryckt i taka.
Lalbagh Fort (se bild nedan) var trevligt. Inträdet låg på 10 taka, men utlänningar får betala 100 taka, men det kändes inte alls orättvist. Området var som en oas i öknen – lugnt och skönt. Under det timmelånga besöket pratade jag med 20-30 olika människor som alla var nyfikna på mig. Alla ville fotas med mig och efter ett par sekunder samlades ännu fler folk med sina mobilkameror. Detta hände flera gånger.
Slutsats: ett besök till Dhaka är nog det närmaste jag kommer komma kändisstatus. Undrar hur det skulle vara att besöka landsbygden. Intressant att många människor saknar mycket, men ”alla” äger en mobiltelefon. Efter en rickshawtur till Sadarghat, en båtterminal i gamla Dhaka, åkte jag tillbaka till hotellet här i Motijheel. Sedan dess har jag mest tagit det lugnt och ätit middag. Bangladeshisk mat är stark!
Om en stund är det läggdags. Tidig uppstigning imorgon.
Sådär – efter en mycket lång resa är jag nu framme i Dhaka, Bangladesh. Nattflighten hit var dock inte lika bekäm som gårdagens eftermiddagsflight. Som vanligt lyclades jag inte somna, men blundade i alla fall under en stor del av resan.
Ombordunderhållningen var kass. Det fanns visserligen individuella skärmar men det enda de visade var några konstiga slingor. Maten och servicen fanns det inte mycket att klaga på. Vi landade i Dhaka strax efter kl. 10 imorse, dvs. i tid trots en timmes försening i Istanbul.
Passkontrollen tog hela 90 minuter att passera och efter att ha växlat till mig lite bangladehiska taka hoppade jag in i en taxi. Den 20 km långa resan tog över två timmar och jag betalade 1100 taka.
Rummet här på Hotel Pacific är rätt skitigt och saknar mycket, men det får gå. Bangladesh är fattigt. Tiggare finns det gott om, tyvärr. Eftermiddagen har endast spenderats här på hotellet och efter en tidig middag är det dags att sova bort jetlagen.
Just nu sitter jag i food courten på Ataturkflygplatsen i Istanbul. Efter en stunds letande och säkert någon kilometers promenad har jag äntligen hittat ett ställe som erbjuder gratis wifi.
Resan än så länge har gått mycket bra! Det var väldigt lugnt på Kastrup tidigare idag, men flighten hit var i princip full. Jag hade flyt och fick plats 12D, dvs. vid både mitt- och nödgång. Eftersom sätet till höger var ledigt hade jag minst sagt gott om plats. Vid fönstret satt en svensk som skulle vidare till Bangkok, trevligt med lite sällskap!
Vi landade i Istanbul kl. 17:00, dvs. för två och en halvtimme sedan. Eftersom nästa flight inte avgår förrän 22:45 så testade jag att lämna flygplatsen, men kom inte längre än till metrostationen. Tyckte det kändes onödigt att ta ut pengar och för att växla pengar hade jag behövt gå tillbaka in genom säkerhetskontroll så det blev ingen sightseeing. Solen har dessutom gått ner, men temperaturen var behaglig – cirka 10 grader.
Än så länge verkar flighten till Dhaka vara i tid. Nu är det dags att få i sig något att äta. Hörs i Dhaka!
Idag lämnar jag Sverige och reser från Köpenhamn först till Istanbul och sedan vidare mot Dhaka. Om planet är i tid landar jag i Istanbul omkring 16:45. Eftersom planet till Dhaka inte avgår förrän 6 timmar senare, klockan 22:45, kommer jag att ha väldigt mycket tid på mig där. Om det finns gratis tillgång till Internet ska jag försöka skriva ett inlägg senare ikväll – annars hörs vi imorgon när jag har kommit fram till Dhaka. Dagens flighter är således:
Tiderna är lokala och eftersom tidsskillnaden mellan Sverige och Bangladesh är 5 timmar så innebär det att jag landar i Dhaka när klockan är 05:00 på torsdag morgon här hemma i Sverige. Let’s fly!
Fredriks resor 