Huvudstad
Skopje (Скопје).
Tidsskillnad
Ingen.
Folkmängd
Drygt 2 miljoner.
Statsskick
Parlamentarisk demokrati.
Flyga dit
Sedan år 2012 har det ungerska lågprisbolaget Wizz Air öppnat direktlinjer till Skopje från Malmö, Göteborg och Stockholm (Skavsta). Priser varierar kraftigt. I lågsäsong kan man komma över en tur och retur-biljett för några hundralappar. Vi reste under högsäsong och fick betala 2 500 kr inkl. tillägg för exempelvis bagage.
Visum
Krävs ej för svenska medborgare. Gränskontroller sker dock eftersom Makedonien inte tillhör EU. Passen stämplas ej.
* * * * *
”TIDLÖSA MAKEDONIEN”
6–13 juli 2015
Allt började på ett charterhotell i Tunisien för sex år sedan. Som så ofta när man semestrar utomlands fick någon internationell nyhetskanal stå för kvällsunderhållningen. Varje kväll visades påkostade reklamfilmer om det lilla, anonyma landet Makedonien. Makedonien? Kan man verkligen turista där? Det såg onekligen spännande ut, men att resa dit kändes inte som någon prioritet då. Makedonien glömdes sedan bort. När vi, jag och Malin, för några månader sedan skulle boka årets sommarresa mindes vi reklamfilmernas budskap om vacker natur, spännande historia och gästvänlighet. Sommaren 2015 gav vi så landet en chans.
Söndagen den 5 juli lämnade vi hemmet i Hässelby och reste till Skavsta flygplats, cirka 100 kilometer sydväst om Stockholm. Flyget till Skopje skulle inte avgå förrän morgonen efter, men för att kunna starta semestern på ett så skönt sätt som möjligt tillbringade vi natten på flygplatsens enda hotell (Connect Skavsta). Vi tog tåget från Stockholm C till Nyköping C och därifrån buss 515 – smidigt och faktiskt billigare än Flygbussarna. På måndagen steg vi upp klockan 07:00, intog frukost på hotellet och promenerade sedan ungefär 100 meter till den pågående incheckningen. Skavsta var ingen höjdarflygplats direkt, men planet var i tid så vi behövde lyckligtvis inte tillbringa så mycket tid där.
Vid 12:30-tiden landade vi i ett soligt Skopje efter en behaglig flygresa med Wizz Air. Medpassagerarna verkade hålla med – piloterna fick applåder efter landningen. Passkontrollen klarades av efter ungefär en kvarts köande. Därefter gällde det att få tag i den lokala valutan, makedonisk denar (MKD), som inte går att få tag på utanför Makeodnien. På flygplatsen visade det sig finnas gott om växlingskontor som tog emot svenska kronor. Som tur var växlade vi bara en del av reskassan på flygplatsen, kursen var betydligt mer förmånligt inne i centrum. Efter valutaväxlingen tog vi taxi till vårt hotell – ibis Skopje City Center. Hotellet gav ett väldigt fräscht intryck, vilket kanske inte är så konstigt eftersom det hade öppnat bara några månader tidigare. Direkt efter incheckningen promenerade vi ner till Makedonientorget för lunch på innestället Pelister.
Till skillnad från i Sverige, där det regnade, var det strålande solsken i Skopje och varmt. Efter en kortare promenad längs gågatan Makedonien (Македонија) valde vi att vila på hotellet under de heta eftermiddagstimmarna. Vi lämnade hotellet strax före solnedgången och promenerade mot den topprankade restaurangen Skopsi Merak. Koftan som Malin tog med sig fick hon aldrig användning för – temperaturen hade vid åttatiden ännu inte fallit under 30-gradersstrecket. Efter att ha yrat omkring i området ett tag hittade vi till slut restaurangen. I guideboken beskrivs restaurangen som ”enormt populär”, men knappt några gäster syntes till. Bordsbokningen kändes överflödig. Vi beställde in den traditionella makedonska brödrätten pastrmajlija till förrätt och blev i princip mätta. Som följd orkade vi inte äta upp varmrätterna, vilket vi lärde oss vara ganska ”frowned upon” i Makedonien. Personalen trodde att vi inte var nöjda så vi fick rabatt på notan och blev bjudna på rakija. Pinsamt.
Tisdagen därefter blev vår enda hela dag i Skopje, men trots den knappa tiden hann vi med allt vi ville göra. Skopje gav ett intryck om att vara ”up-and-coming”. För att få fart på turismen har man renoverat stora delar av staden, låtit öppna coola hotell, vinbarer och bistros – men också konstruerat och placerat ut historisk kitsch runt om i staden. Säga vad man vill om projektet Skopje 2014, men fontänerna, statyerna och de pampiga byggnaderna (som t.ex. Makedoniens Arkeologiska Museum) lyser verkligen upp stadens centrum. De mer traditionella sevärdheterna som de turkiska bazaarkvarteren och Skopjes fästning (Скопско Кале) besökte vi också – naturligtvis. Om det är blandningen av gammalt och nytt som gör att myndigheterna väljer att marknadsföra landet som ”tidlösa Makedonien”, så känns det mitt i prick! Fästningen kändes dock mest som en byggarbetsplats, men utsikten var det inget fel på. Vi fortsatte ner till det inbjudande Makedonientorget för lunch. Malin är absolut ingen större öldrickare, men även för henne smakade en flaska av det lokala ölet Скопско bra i värmen. Innan det blev dags för siesta besökte vi ett museum tillägnat stadens kanske mest framstående kändis, Moder Teresa (1910–1997).
Eftersom bordsbokningar uppenbarligen inte krävdes för de populära restaurangerna valde vi att chansa på Stara Kuka, en restaurang som rekommenderades både i guideboken och av användarna på Tripadvisor. Det visade sig inte vara några problem, det fanns gott om bord på den fantastiskt mysiga uteserveringen. Livemusik utan extra kostnad, dessutom. Under restaurangbesöket provade vi för första gången makedonskt vin (från Tikveš). Jag är ingen finsmakare direkt, men mig föll det absolut i smaken. Vi köpte senare med oss en flaska hem, vin från Makedonien är tyvärr sällsynt på Systembolaget. Middagen på Stara Kuka blev semesterns i särklass dyraste. Notan, som inkluderade flera rätter och en flaska vin, slutade på hutlösa 1800 MKD. Men, för det får man knappt en huvudrätt på Riche…
Dagen därpå lämnade vi Skopje och styrde kosan mot Ohrid, en körning på cirka 170 km i sydvästlig riktning. Vi åt frukost redan vid 07:30 för att kunna infinna oss på det centrala Aviskontoret när det öppnade klockan 09:00. Bilen – en Volkswagen Polo – hämtades ut och strax före klockan 10:00 rullade vi ut från köpcentrumet Ramstores garage. Att köra bil i Skopje gick utmärkt. Trafiken var inte särskilt tät (kanske på grund av att få makedonier har råd med bil) och i det stora hela lugn. Svenska UD beskriver trafiken som ”livlig”, men jag håller inte med. Skopje är inte heller särskilt stort, så det dröjde inte mer än ett par minuter tills att vi var ute på motorvägen. Motorvägskörningen var en ren fröjd – ingen trafik i sikte och vackra vyer över bergslandskapen. Det enda störande momentet var de sporadiska vägtullarna, avgiften var dock aldrig mer än 40 MKD.
Motorvägen upphörde efter att vi passerade staden Gostivar (Гостивар), då det fortfarande återstod dryga 100 km till Ohrid. Vägskicket var fortfarande mycket bra, trots att vi nu började stiga upp i bergen. Vägen visade sig vara tvåfilig i uppförsbacke, vilket underlättade omkörningar. Efter en stund passerade vi staden Kičevo (Кичево) som vi uppfattade som betydligt fattigare än Skopje. Många hus såg slitna ut och unga tiggare hängde vi trafikljusen. Efter Kičevo passerade vi ett fåtal mindre samhällen, med minareter och kyrkor sida vid sida. Till slut började vi skymta den mäktiga Ohridsjön. Trafiken tätnade något, men var aldrig besvärande. Malin fick agera kartläsare och tack vare goda förberedelser och gott samarbete hade vi inga problem med att hitta till vår lägenhet (Grebnos Stonehouse Apartments), mitt i gamla stan. Vi hade reserverat en parkeringsplats, vilket var smart med tanke på bristande parkeringsmöjligheter i de trånga gränderna.
Värden, Pavel Pop Stefanija, visade vägen till vårt rum. Stenväggarna och terrassen med den magiska utsikten adderade verkligen något till upplevelsen. Tur var väl det, det var ju därför vi valde att bo just där. För 50 euro per natt kändes det prisvärt. Lagom till att vi hade checkat in så blev vi sugna på lunch. Vi promenerade ner för den otroligt branta gränden Metodi Patchev (Методија Патче) och vips var vi framme bland restauranger, caféer och butiker. Lägenheten läge kändes därför helt perfekt, avskild men ändå nära till centrum. Lunch intogs på Taverna MoMir, som senare blev vårt favoritfrukostställe tack vare dess hemlagade lantbröd (med tillhörande vitlöksmajonnäs, tillägger Malin) och oslagbara läge på en brygga där fiskarna simmade precis under. Vi promenerade sedan längs Ohrids strandpromenad mot Kaneobadet, precis nedanför den fotogeniska makedonsk-ortodoxa kyrkan Sveti Jovan Kaneo (Свети Јован Канео). Just de här stränderna var stenstränder, vilket i min mening inte såg helt inbjudande ut, men solstolar fanns det gott om. Vi slog oss ner för en öl (även Malin!) och njöt av utsikten.
Redan de första timmarna i Ohrid hade vi – flertalet gånger – observerat turistande svenskar. Hur kunde detta komma sig, undrade vi? Flygtrafiken till Ohrid är begränsad till enstaka Wizz Air-flighter till London och Basel, samt charterflyg till Nederländerna. Den enda rimliga slutsatsen vi kunde dra var att många av dessa svenskar hade gjort som vi – flugit till Skopje och bilat därifrån. Åtminstone verkade våra (stundtals högljudda) svenska grannar ha gjort något sådant. Vi som trodde att vi skulle vara lite unika! Efter den traditionella siestan var det dags att välja restaurang för kvällen. Valet föll på pittoreska Sveti Sofija vars uteservering ligger på ett pyttelitet torg med utsikt över kyrkan med samma namn. Vi märkte att Ohrids restaurangutbud riktar sig mer till turister än Skopjes. På restaurangen hördes danska, svenska, holländska och franska – ingen makedonska, bland gästerna i alla fall. En annan påtaglig skillnad var att temperaturen var signifikant lägre än i Skopje – temperaturen sjönk faktiskt en bit under 20 grader om nätterna.
Efter en skön nattsömn promenerade vi ner till vattnet för frukost. Torsdagen ägnade vi sedan främst åt sightseeing i Ohrid. Vi började med att promenera ner till innestället Cuba Libre i utkanten av stan. Badmöjligheterna såg goda ut, men eftersom det var en ganska lång promenad dit valde vi att i stället planera in ett besök någon av de kommande dagarna. I stället promenerade tillbaka till gamla stan, med Tsar Samuils fästning som mål. På vägen upp passerade vi Ohrids antika teater. Vissa sittplatser hade namn inristade vilket enligt guideboken kunde förklaras med att man ristade in sittplatsernas ägare förr, för att hålla reda på vem som ägde vilken plats. När vi kom fram till fästningen behövde man köpa biljett för att komma in, men till det blygsamma priset om 30 MKD. Utsikten var fenomenal, bäst av allt var att få en panoramavy över Ohrid – inte bara gamla stan utan även de nyare delarna. Ohrid visade sig vara större än vad vi först hade trott.
Under de varma eftermiddagstimmarna kände vi att det var dags för ett dopp. Vi promenerade ner till Kaneobadet och även om vattentemperaturen inte var i stil med det närliggande Medelhavet, så var det faktiskt helt okej. Det var skönt att svalka sig efter några heta dagar i Skopje. Någon större sol- och baddestination tror jag inte Ohrid blir, dock. Det krävs bättre ständer, men framförallt varmare vatten. För vår del funkade det utmärkt, vi åkte ju inte till Makedonien med huvudsyfte att bada utanför att upptäcka något nytt. Efter badet slog vi oss ner på en restaurang vid stranden för att testa på Ohridtårta, som verkade finnas överallt, vilket visade sig vara en ganska mäktig choklad- och nöttårta. Ingen höjdare, tyckte vi, men eftersom vi fortfarande var lite nojiga för att slänga mat så åt vi i alla fall upp.
Mot kvällen blev vädret, för första gången, sämre. När vi skulle lägga oss drog en rejäl åskskur in över Ohrid. Dagen därpå var det mulet väder och ganska svalt i jämförelse med vad det hade varit tidigare. Vi valde därför att skjuta utflykten till badstället/restaurangen Cuba Libre till morgondagen. I stället bestämde vi oss för att köra ner till klostret Sveti Naum (Свети Наум), cirka 30 km söder om Ohrid och bara några hundra meter från den albanska gränsen. Detta skulle visa sig vara svårare sagt än gjort. Lyset hade lämnats på varpå bilens batteri hade laddats ur. Aj, aj! Aviskillen var inte särskilt hjälpsam utan tyckte att vi skulle pröva med att fråga lokalbefolkningen om hjälp. Vi frågade om Pavel kunde hjälpa oss och efter ett par telefonsamtal kom till slut en taxichaufför och hjälpte oss att ladda batteriet. Jag frågade hur mycket han ville ha för besväret. ”200 denar”, sa han, vilket jag tyckte var alldeles för lite och gav honom femhundra stället.
Något försenade kunde vi äntligen lämna Ohrid. Huvudgatan, Boulevard Turisticka (булевар Туристичка), var ganska trafikerad så det gällde att hålla tungan rätt i mun. Så fort vi hade lämnat Ohrid försvann dock den mesta trafiken. Återigen blev det en vacker körning, denna gång med Ohridsjön på höger sida. Efter att ha passerat en del hotell och några mindre samhällen påbörjades en stigning upp mot bergen. Jag visste ju att nationalparken Galičica (Галичица) skulle ligga nära, men inte att vi skulle igenom delar av den! Jag har ingen aning om hur högt upp vi egentligen kom, men det blev del enastående vyer över Ohidsjön. Efter ett tag såg vi en av de sista skyltarna i Makedonien: vänstersväng för Albanien och högersväng för Sveti Naum. Det hade inte varit så kul att hamna vid gränskontrollen till Albanien, vi hade behövt vända eftersom hyrbilen skulle ha varit oförsäkrad i Albanien.
Sveti Naum var fullt med turister, klostret var bara en del av området. Här fanns även en strand, butiker, restauranger samt möjligheten att göra en tur på Ohridsjöns källor med roddbåt. Vi nappade på det sista. För 150 MKD per person fick vi en (relativt) privat båttur, det var vi och fyra holländare. Båtturen tog en knapp halvtimme och under tidens gång berättade guiden om källorna, vattnets renlighet och att det tar 7-8 år för källorna att byta ut allt vatten i hela Ohridsjön. Efter båtturen promenerade vi upp till själva klostret, men stannade inte särskilt länge. Det kändes aningen överreklamerat (men vi är ju inte heller särskilt religiösa). Det bästa med klostret var att det visade sig vara ett riktigt påfågelsnäste. Jag hade verkligen glömt bort hur psykedeliska dessa djur kan uppfattas. I stället för att äta lunch på någon av restaurangerna körde vi tillbaka till Ohrid. På turen tillbaka fick tyvärr användning för vindrutetorkarna, det regnade igen.
Med tanke på vädret valde vi att för en gångs skull äta middag inomhus. Restaurang Antiko såg lovande ut – mysigt inrett och eftersom att vi i princip var de enda besökarna så blev servicen typ tusen gånger bättre än kvällen före på restaurangen Belvedere, där kyparna var otroligt stressade. Antiko blev vår favoritrestaurang i Ohrid, så vi besökte faktiskt restaurangen dagen därpå, vår sista dag i Ohrid. Sista dagen spenderades enligt planen på Cuba Libre, där man kunde hyra väldigt bekväma solstolar ute på en brygga för 200 MKD. För skoj skull (men också för att slippa gå) tog vi vattentaxi dit. Efter ett par timmar av badande, solande, kaffe-, öl- och mojitodrickande checkade vi ut och promenerade tillbaka till gamla stan. Vi gjorde oss redo för en sista kväll på stan. Den här gången var vi de enda besökarna på Antiko! Skönt, faktiskt.
Efter en sista frukost på Taverna MoMir packade vi ihop det sista och sade farväl till Pavel. På vägen ut från den lilla parkeringsplatsen skrapade jag i en stenkant, så bilen skadades en del. Där rök 500 euro (självrisken), tänkte jag, men Aviskillen i Skopje var förvånansvärt ärlig och drog i efterhand endast reparationskostnaden, som var 150 euro. Resan tillbaka till Skopje tog precis lika lång tid som resan till Ohrid och trafikläget var återigen väldigt lugnt. Vid ankomsten till Skopje gällde det att leta upp en bensinmack, vilket inte var några större problem. Knappt 30 liter hade gått åt under de fyra dagarna, så det blev inte så farligt dyrt, drygt 2 000 MKD. Efter att ha lämnat tillbaka bilen promenerade vi till Hotel de KOKA, resans sista boende. Vi observerade en tydlig temperaturskillnad, Skopje var betydligt hetare än Ohrid. Termometern visade 35 grader C, i skuggan. Det blev en svettig promenad, trots att det inte var mer än typ 1 kilometer att gå.
Hotel de KOKA skulle vara ett budgethotell, men vi hade minsann bokat ett ”exklusivt rum med SPA”. I praktiken innebar detta ett rum med rund säng, jacuzzi och färgglada lysen. Rummet var redo när vi kom fram till hotellet, strax före kl. 13:30 på söndagseftermiddagen. Efter att ha lämnat våra grejor på rummet promenerade vi ner till Makedonientorget för en lunch på Pelister. Trots hettan var uteserveringen full, men vi valde faktiskt att sitta i den vackra och luftkonditionerade salongen inomhus. Vi beställde in lite smårätter och resans sista Скопско. Efter att ha köpt med oss lite frukost inför morgondagen återvände vi till hotellet – nu var det dags att inviga jacuzzin. Jag hade nog förväntat mig mer bubblor än vad det blev, så jag blev aningen besviken. Kul var det i alla fall.
Vi gjorde oss redo för en sista kväll i Makedonien. Före middagen gick vi en sista sväng i de turkiska bazaarkvarteren. Planet hem skulle avgå redan 06.05 dagen därpå, så mentalt sett var man redan borta från Makedonien. Det kändes som att gå omkring bland minnen – fysiskt var vi ju där, men inte mentalt. Den sista middagen intogs på samma ställe där resan började, Pelister, och för mig även med samma sallad. Väl tillbaka på rummet behövde inte packa så mycket, det mesta hade vi inte ens behövt packa upp. Det blev sedan några timmars sömn innan taxin hämtade oss vid 4-tiden. På Skopjes flygplats gick allt betydligt smidigare än på Skavsta veckan före. I taxfreebutiken köpte vi med oss det Tikvešvin vi drack på Stara Kuka sex dagar tidigare. Utöver en kylskåpsmagnet och en badhandduk blev vinet det enda jag köpte med mig hem från Makedonien. Malin, däremot, shoppade en del kläder i både Skopje och Ohrid.
Sammanfattningsvis, då. Makedonien, som turistland? Ja, varför inte! Det är fortfarande billigt, solen är lika närvarande som i grannländerna och det finns gott om saker att hitta på. Skopje i alla ära, men det är Ohridsjön som är Makedoniens riktiga pärla. För tre år sedan kände jag inte till dess existens, nu är jag avundsjuk på dem som fortfarande har den kvar att upptäcka.
Fredriks resor 