Sydostasien är den region i världen som jag rest mest i, bortsett Europa. Det finns mycket som lockar med Sydostasien: det är relativt billigt, det finns mycket att se, det är säkert och det är varmt. Ett land som jag länge velat besöka i regionen, men som av olika skäl prioriterats bort vid vidare tidigare resor, är Laos. Våren 2023 blev det äntligen dags att besöka detta land, om än för några dagar. Resan tog oss till Luang Prabang, en liten UNESCO-skyddad stad längs Mekongfloden som var huvudstad i Lan Xang-kungadömet. Moped hyrdes vilket var en mycket positiv upplevelse eftersom det gav en stor frihet. Bland annat besökte vi vattenfallen Kuang Si samt Pak Ou-grottorna. Allt som allt en trevlig resa och kul att få besöka Sydostasien igen på nästan fem år.
Lite bilder från resan.
Resan inleddes med flyg från Stockholm till Bangkok med Thai Airways (TG961) den 16 maj 2023. Vädret visade sig inte från sin bästa sida i Stockholm, så det var extra trevligt att kliva på denna Airbus 350 som skulle ta oss till varmare breddgrader.Ett efterlängtat glas champagne serverades direkt efter start.Tonfisk till förrätt ombord på Thai Airways i business class. Supergott! Allt som allt tyckte jag Thai Airways var bra. Efter några timmar i Bangkok var dags för nästa flygning. Vi reste med Bangkok Airways till Luang Prabang, en flight på knappt två timmar. Som synes på bilden var det nästan helt tomt på planet, vilket kanske är en effekt dels av att resandet inte riktigt kommit igång i Asien sedan pandemin, dels av att maj månad är lågsäsong.Efter att ha stämplats in i Laos och en kort taxiresa från flygplatsen så anlände vi till hotellet, Angsana Maison Souvannaphoum, strax efter kl. 12. Resan från lägenheten i Stockholm till hotellet tog ungefär 20 timmar, så det var skönt att äntligen komma fram. Att välja hotell med pool var ett bra beslut, det var väldigt varmt (drygt 35 grader) och fuktigt i Luang Prabang.De gamla kvarteren i Luang Prabang är fyllda av vackra hus av franskbyggda hus. Laos var fram till mitten av 1900-talet en fransk koloni. Huset på bilden är i dag ett hotell, 3 Nagas.Det inhemska ölet, Beerlao, smakade bra i värmen. Cykeltur genom de gamla kvarteren i Luang Prabang.Nästkommande dag hyrde vi mopeder som tog oss ut till den laotiska landsbygden. Trafiken var gles och vägarna helt ok, så körningen gick bra.På två hjul genom Laos.Målet med utflykten av vattenfallen i Kuang Si, cirka 30 km sydväst om Luang Prabang.Ett snabbt bad hanns med innan det var dags att vända tillbaka till Luang Prabang. Vilken vacker natur!På vägen tillbaka gjordes ett stopp på Laos Buffalo Diary för att smaka glass gjord på buffalo med smak av ingefära. Mums!Restaurangbord med vacker utsikt på Manda de Laos, ett stenkast från hotellet.Ny dag, ny dagsutflykt. Den här gången styrdes kosan norrut. Precis som dagen före bjöjds det på vackra vyer över Mekongfloden.Ett stopp i byn Ban Xang Hai, längs vägen mellan Luang Prabang och Pak Ou. Staden kallas även för ”whiskeybyn” eftersom den lokala riswhiskeyn, Lao Lao, produceras här.Framme i Pak Ou, som var målet med dagens utflykt. På andra sidan Mekongfloden ligger de berömda Pak Ou-grottorna. En båttur över Mekongfloden krävdes för att nå Pak Ou-grottorna.Buddhastatyer i Pak Ou-grottorna.Tidigt varje morgon, runt kl. 05:30, lämnar buddhistmunkarna i Luang Prabang sina tempelbostäder för att samla in ris från lokalbefolkningen. Soluppgång i Luang Prabang. Magiskt!Fin utsikt över Luang Prabang från Phousi Hill.Efter några dagar i Luang Prabang flög vi tillbaka till Bangkok, den här gången med Thai AirAsia. Jag valde att betala lite extra för säte längst fram (1A).Senare samma kväll blev det bubbel på vårt hotell, Hotel Carlton. Den lilla extra kostnaden för ett Clubrum var värt pengarna. Club Loungen på våning 33 bjöd på en slående utsikt över Sukhumvit.Sukhumvit i Bangkok är rena betongdjungeln. Efter två nätter på Hotel Carlton valde jag att testa hotellet på andra sidan gatan, Radisson Blu Plaza Bangkok där det blev mycket slappande vid poolen.Efter ungefär en vecka på resande fot blev det till slut nattflyg tillbaka till Stockholm. Flighten tog cirka 12 timmar, men sov förhållandevis bra större delen av resan. Sydostasien – det var ett kärt återseende. Vi får se om jag får anledningen till att komma tillbaka till Laos någon gång, inom det närmsta finns andra resmål som är prioriterade.
På onsdag påbörjas nästa reseäventyr. Som jag skrivit om tidigare handlar det om nya destinationer i Sydostasien. Resan inleds i stil – jag har första gången bokat flygbiljetter i business class. Eftersom business class-sätet i Finnairs Airbus 350 kan omvandlas till en säng är jag förhoppningsvis någorlunda utvilad när jag kl. 07:25 på torsdag morgon landar på Suvarnabhumiflygplatsen i Bangkok. Resan är nämligen inte slut där. Bangkok i all ära, men resans första destination är Siem Reap i Kambodja. Anslutningsflyget med Bangkok Airways (PG905) avgår kl. 11:35 och landar på Siem Reaps flygplats ungefär en timme senare. Väl framme i Siem Reap bor jag på Central Angkor Botique Hotel i fyra nätter, från den 2 november till den 6 november. Naturligtvis handlar Siem Reap-besöket främst om templen i Angkor, men förhoppningsvis finns det annat intressant att se med.
På kvällen den 6 november flyger jag med VietJet Air (VJ958) till den vietnamesiska huvudstaden Hanoi. Även här blir det fyra nätter. Jag valde ett centralt beläget hotell i Hanois äldre stadsdelar, Luxury Hotel Old Quarter. Hanoi ligger ganska långt norrut, vilket innebär att klimatet skiljer sig från exempelvis Bangkok och Siem Reap. Ett något svalare klimat behöver inte vara negativt. Som bekant orkar man ju med fler saker när temperaturen håller sig under 30 gradersstrecket. Hotellet jag bor på arrangerar utflykter till natursköna Halongbukten. Det hade varit kul att göra utflykten, men allt beror på vad Hanoi har att erbjuda i övrigt. Mat är centralt i Hanoi. Den klassiska nudelsoppan phở kostar omkring 20 000 till 40 000 vietnamesiska dong (7 till 14 kronor) och för det lokala fatölet Bia hơi ska man inte betala mer än 5 000 vietnamesiska dong (under 2 kronor).
Resan fortsätter därefter till Phu Quoc, en ö i södra Vietnam. Jag flyger på förmiddagen den 10 november med Vietnam Airlines (VN1233) från Hanoi. Vietnam är stort. Trots att det är en inrikesflight är flygtiden drygt två timmar. Jag checkar in på strandhotellet Richis Beach Resort & Spa och stannar även här i fyra nätter. Phu Quoc lanserades som ny charterdestination under vintern 2015/2016, så det ska bli spännande att se vad ön har att erbjuda. Förhoppningsvis är Phu Quoc inte lika exploaterat som liknande öar i Thailand. På tal om Thailand – resan avslutas i Bangkok. Den 14 november flyger jag med Bangkok Airways (PG992) från Phu Quoc till Bangkok. Jag bor en natt på Anajak Hotel, främst för att jag på morgonen den 15 november ska kunna ta mig till Suvarnabhumiflygplatsen på ett smidigt sätt för hemresan till Stockholm.
Hösten är här och om elva veckor är det julafton. Sommaren, min favoritårstid, är officiellt över. Förra hösten och vintern tillbringade jag i Sverige. Det var ett misstag jag inte tänker göra om i år. Den närmaste tiden väntar därför en ordentlig resekavalkad. Redan i nästa vecka beger jag mig till den mytomspunna platsen där Europa möter Orienten – Istanbul. Det blir tre nätter på Ambassador Hotel mitt i anrika Sultanahmet. På promenadavstånd finns flera intressanta sevärdheter, bland annat Hagia Sofia som byggdes som en kristen kyrka på 500-talet, men omvandlades på 1400-talet till en moské efter Konstantinopels fall. Efter beslut av Turkiets landsfader år 1934 omvandlades Hagia Sofia slutligen till ett museum. Även intressanta sevärdheter som Topkapipalatset, de osmanska sultanternas residens, ligger runt hörnet. En resa till Istanbul är inte komplett utan ett besök i den stora basaren, som även den finns väldigt nära hotellet.
Istanbul i all ära, men den största resehändelsen framöver väntar i november. Ni som följer bloggen vet att jag de senaste åren valt att besöka flera platser i Sydostasien. Även om jag har haft möjligheten att besöka fantastiska platser i Myanmar (Burma), Thailand, Malaysia, Singapore och Indonesien återstår fortfarande en del. Den första november lämnar jag Sverige med avsikten att besöka två nya länder: Kambodja och Vietnam. Strax efter lunchtid den 2 november landar jag på Siem Reaps internationella flygplats efter en lång resa från Stockholm via Helsingfors och Bangkok. Det blir fyra nätter på Central Boutique Angkor Hotel. Huvudmålet med besöket i Siem Reap är naturligtvis Angkor Wat och kringliggande tempel och miljöer.
Därefter fortsätter resan till den vietnamesiska huvudstaden Hanoi. Staden blir min i fyra nätter. Jag har valt att bo i gamla stan, Old Quarter, på hotellet Luxury Old Quarter Hotel. Höjdpunkten med Hanoi kommer troligtvis bli maten. Hela stan verkar vara en enda stor restaurang! Jag har ännu inte bestämt mig för huruvida jag ska besöka natursköna Halong Bay i samband med Hanoibesöket. Att besöka Halong Bay skulle innebära en ganska lång dagstur (något annat har jag inte tid med). Vi får se. Efter Hanoi bär det av till paradisön Phu Quoc som ligger långt nere i söder, nära gränsen till Kambodja. Jag kommer att checka in och stanna fyra nätter på Richis Beach Resort. Innan hemresan tillbaka till Sverige blir det en natt i Bangkok på Anajak, som ligger precis intill Phaya Thai-stationen.
Även om det inte blev lika många flygresor, hotellnätter och utlandsresor som förra året måste jag ändå säga att år 2015 blev ett bra reseår. Det känns verkligen som ett privilegium att ha fortsatt kunna resa så mycket som jag har gjort. Något som har varit unikt för i år är att jag har haft sällskap av Malin, min sambo, på årets samtliga två utlandsresor. Detta har känts väldigt roligt – delad glädje är dubbel glädje! Var vi reste kan ni se längre ner, men först lite statistik för finsmakaren:
Antal flygresor: 13 st med en snittlängd på 1 894 km.
Antal flygplatser: 11 st i fyra olika länder.
Antal hotellnätter: 21 st, samt två interkontinentala nattflygningar.
Antal besökta länder: 2 st, ett helt nytt för i år.
* * * * *
1. MAKEDONIEN Skopje, Ohrid (6-13 juli)
Trots att Makedonien ligger granne med svenskfavoriter som Grekland och Bulgarien tillhör Makedonien är ett av Europas minst besökta länder. Även om man satsar mycket på att marknadsföra sig som ett turismvänligt land gissar jag på att 2015 inte kommer gå till historien som något rekordår. Oroligheter och politisk instabilitet skakade landet under våren, bara några få veckor efter att vi hade bokat vår resa. Problemen blåste bort, som tur var, och vi kunde genomföra vår veckolånga resa utan besvär. Vi besökte först huvudstaden Skopje och fortsatte sedan med hyrbil genom bergen söderut till Ohridsjön. Intrycken av Makedonien var generellt sett positiva. Visst, det är Östeuorpa så det kanske inte är lika ”fint” som i väst, men otryggt upplevde vi inte Makedonien. Fördelarna med att turista i Makedonien är flera: vackert väder, vacker natur, få turister och extremt billigt! Jag skulle absolut inte ha något emot att åka tillbaka.
Utsikt från fästningen i Ohrid. 10 juli 2015.
* * * * *
2. THAILAND Bangkok, Chiang Mai och Koh Chang (14-29 november)
Redan i våras började jag och Malin spåna på en sen höst/tidig vinter-resa ut i världen. Efter att ha bläddrat genom varenda sida av Lonely Planet – The World kom vi till slut fram till att Thailand skulle vara det bästa alternativet för oss. Till skillnad från Makedonien till ju Thailand en av svenskarnas absoluta favoritresmål. Den som har besöker Thailand förstår snabbt varför. Gästvänligheten vet inga gränser, det finns mycket att se/göra och det är fortfarande förhållandevis billigt. De två novemberveckorna vi tillbringade i Thailand blev oerhört lyckade. Vi började med lyxliv i Bangkok, fortsatte ut i djungeln utanför Chiang Mai i norra Thaialand och avslutade på den lugna och natursköna ön Koh Chang. Thailand blev Malins första bekantskap i Sydostasien. Förhoppningsvis återvänder vi, kanske till något grannland, inom en inte allt för avlägsen framtid.
Tidsskillnad +6 timmar. När klockan är 09:00 i Sverige är den 15:00 i Thailand.
Folkmängd Drygt 67 miljoner.
Statsskick Konstitutionell monarki.
Flyga dit Det finns många alternativ. Både Norwegian och Thai Airways flyger direkt till Bangkok från Stockholm året runt. Oftast blir det billigare att mellanlada i Moskva, Istanbul eller gulfstaterna. Vi bokade vår resa två månader före avresan i november och fick betala 7 400 kr för en t/r-biljett med Thai Airways. Dessutom går det flertalet charterflyg under vinterhalvåret från flera svenska städer till olika platser runt om i Thailand.
Visum Krävs ej för svenska medborgare för vistelser som varar 30 dagar eller mindre. För längre vistelser rekommenderas att söka turistvisum i förväg.
* * * * *
”KORS OCH TVÄRS GENOM THAILAND”
14–29 november 2015
I snitt bokar jag en semesterresa ungefär två till tre månader i förväg. Vid bokningstillfället känns avresedatumet alltid avlägset. Efter veckor av nedräkning blev det till slut den 14 november och dags för en ny resa. Precis som i november förra året var jag inbokad på Thai Airways flight TG961 från Stockholm till Bangkok, men till skillnad från då hade jag i år äran att ha sällskap med min sambo Malin. Även om minusgraderna inte riktigt hade nått Stockholm ännu kändes det väldigt skönt att den där lördagseftermiddagen sätta sig på ett flygplan med vetskapen att två veckors semester i tropikerna hägrade. Planet avgick strax efter klockan 13:30 och ankom till Suvarnabhumiflygplatsen omkring 05:20 morgonen därpå. Bortsett några överförfriskade norrlänningar på andra sidan gången gick flygresan mycket bra och vi var båda nöjda med servicen ombord.
Efter ankomsten tog det ungefär en timme att avklara passkontroll och bagageupphämtning. Därefter tog vi flygtåget Airport Rail Link till ändstationen Phaya Thai (สถานีพญาไท). Resan till centrala Bangkok tog ungefär en halvtimme och kostade (fortfarande) 45 baht. När dörrarna öppnades gjorde sig värmen och fukten påmind. Med varsin ryggsäck och resväska kunde vi redan klockan sju på morgonen känna svetten rinna längs ryggen när vi vid Phaya Thai bytte till BTS Skytrain. Vi gjorde misstaget att köpa en dagsbiljett för 140 baht. Enkelresor skulle visa sig vara billigare än vad jag trodde, vilket vi inte insåg förrän det var dags att resa vidare till Chiang Mai fyra dagar senare. Från Phaya Thai reste vi fyra stationer till Phloen Chit (สถานีเพลินจิต). Därifrån var det endast en kortare promenad tills vi, efter att ha varit på resande fot i drygt 16 timmar, äntligen kom fram till Swîssotel Nai Lert Park – vårt blivande hem.
Hotellet nådde vid åttatiden, men rummet var redan klart. Vid incheckningen berättade receptionisten att vi hade blivit uppgraderade till en svit. Detta lät suspekt, tyckte jag, och frågade om sviten hade trädgårdsutsikt – något som vi hade betalat extra för. Det visade sig att sviten inte hade det och efter inspektion valde vi att tacka nej. Väntan på det korrekta rummet blev som tur var inte särskilt långvarig, vilket var skönt. Efter en så pass lång resa vill man inget annat än att sova bort några timmar. Efter ha packat upp gick vi därför och la oss. När vi vaknade igen hade det blivit eftermiddag. Eftersom vi hade bokat ett s.k. Executive Room hade vi tillgång till hotellets Executive Club Lounge, vilket var väldigt praktiskt eftersom det på eftermiddagarna och kvällarna serverade snacks, drycker (inkl. alkohol) och faktiskt väldigt mycket mat. Efter att ha ätit en sen lunch i loungen var det dags att äntligen inviga poolen. Poolen var lika fantastisk som den såg ut på bild, om inte ännu bättre! Omgiven av en lummig trädgård och flertalet vattenfall kunde man knappt tro att man befann sig mitt i centrala Bangkok. De första intrycken av hotellet var mycket goda.
Äntligen dags för semester! Den 14 november klev vi ombord på Thai Airways direktflight (TG961) från Stockholm till Bangkok-Suvarnabhumi. Här en selfie på Arlanda Express. Vilka förväntningar man har i sådana här lägen!
Hotellet vi bodde på, Swissôtel Nai Lert Park, hade en mycket inbjudande pool. Här kom vi att tillbringa många heta eftermiddagstimmar.
Efter lite drinkar i loungen var det så dags att bege sig ut på stan. Klockan närmade sig 18 och det hade blivit mörkt. Trots att jag varit i Thailand tidigare blir jag alltid lika tagen över hur varmt det är – mörkret till trots. Termometern visade 27 grader och luftfuktigheten var närmare 80 procent. Vi åkte till Siam, Bangkoks pulserande hjärta. Egentligen finns här inte så mycket mer än en massa köpcentrum och människor, men av någon anledning har jag lyckats hamna här varenda gång jag har varit i Bangkok. Baserat på antal besökare verkade Siam Paragon fortfarande det mest populära, men min favorit förblev MBK Center. På MBK finns, till skillnad från de flesta andra köpcentrum, inga lyxbutiker utan är mer inriktat på billig shopping. Dessutom finns det många bra och roliga restauranger där. Av en slump valde vi att pröva MK Restaurant, en populär sukikedja i Thailand. Suki är den thailändska varianten av den kinesiska eldgrytan. Jetlagen började kicka in, så middagen blev dock mest ett nödvändigt ont.
När vi kom tillbaka till hotellet hade rummet städats och förberetts för natten: handdukar hade bytts ut, tofflor placerats ut vid sängen och orkidéer och choklad lagts ut på sängen. Detta skedde för övrigt alla kvällar. Visst kunde det kännas lite onödigt, men samtidigt adderade det ju faktiskt någonting till vistelsen. Sov gott gjorde vi i alla fall, den där natten. När vi vaknade igen, nästan 12 timmar senare, hade frukosten dukats upp i loungen. Precis som dagen före var vi i princip helt ensamma. Oftast var det fler i personalen än besökare. Förutom lugnet var det bästa med frukosten den exceptionella servicen: personalen ansträngde sig enormt för gästerna och man kände sig verkligen speciell. Efter frukosten var vi mer än redo för en första upptäcktsfärd genom Bangkoks myllrande gator och kanaler. Vi promenerade längs (och bitvis ovanför) Thanon Sukhumvit, en av Bangkoks mest trafikerade gator, till Jim Thompson House. Huset är ett museum bestående av thailändska konstverk och antikviteter som den amerikanska affärsmannen Jim Thompson samlade på sig under 1950- och 1960-talen.
Enligt den relativt uppdaterade guideboken skulle inträdet vara 100 baht, men givetvis stämde det inte. Vi fick i stället betala 150 baht. Hur kommer det sig att priser i guideböcker aldrig stämmer med verkligheten? I priset ingick i alla fall en guidad tur. Huset lät Thompson bygga i thailändsk stil under 1950-talet och har bevarats väl. Thompsonbesöket kan i det närmaste liknas en tidsresa, aldrig har jag kommit 1900-tals kolonialismen så nära. Guiden berättade att Jim Thompson sågs senast i Malaysia, där han var på semester, den 26 mars 1967. Han begav sig ut för en eftermiddagspromenad i den närliggande djungeln, men kom aldrig tillbaka. Ingen vet var han tog vägen. Guidningen varade i en knapp timme och vi var klara redan klockan elva. Därefter hade vi inte gjort några direkta planer, men eftersom vi befann oss precis intill kanalen Saen Saep (คลองแสนแสบ) passade vi på att åka kanalbåt (även kallat khlongbåt) i östlig riktning mot ändstationen Tha Phan Fah. Kanalbåtarna är ett billigt, smidigt och roligt sätt att ta sig fram på genom Bangkok. Resan kostade endast 8 baht per person.
Ett smidigt och billigt sätt att transportera sig på i Bangkok är att resa med längs kanalerna i khlongbåt. Kul är det också! Men det gäller att vara vaken: båtarna stannar inte till särskilt länge och det är inte helt enkelt att kliva på och av. En resa kostade i november 2015 endast 8 baht (knappt 2 kronor).
Lunch på den populära krogen Krua Apsorn på Thanon Dinso.
Taxifärd genom Bangkok i regnet. Tänk att det skulle dröja så många år att inse hur billigt taxi är. Taxifärden på cirka 8 km tog närmare 1 timme p.g.a. trafiksituationen, men kostade omkring 120 baht, dvs. inte ens 20 kronor!
Efter att ha klivit av båten promenerade vi till backpackergettot Khao San Road. Malin var inte jätteimponerad, så vi lämnade dock området ganska snabbt. Vi promenerade tillbaka mot kanalbåtarna, men svängde först in på Thanon Dinso för resans första lunch. Jag hade sett ut restaurangen Krua Apsorn, som enligt guideboken skulle tillhöra en av de bättre i Bangkok. ”They cook for Thais, they feed Thais and it is Thai”, stod det i boken, vilket verkade vara en korrekt observation. Ett ”lyxproblem” jag ofta har i Thailand och liknande länder är att på grund av värmen blir jag inte särskilt hungrig på dagarna, utan mer törstig. Detta gör det svårt att hinna med att pröva alla spännande rätter jag vill pröva under den begränsade tiden. Att inte orka äta upp maten är något jag gärna undviker i länder där många inte har råd att äta sig mätta. På Krua Apsorn hade det räckt med deras paradrätt, krabbomeletten, men vi kunde inte hålla oss från att beställa in lite till. Maten var okej, men det bästa av allt var trots allt ölen! Visst är det gott att dricka hipsteröl på Södermalm, men inget slår en vanlig ljus lager i det fuktiga och varma Sydostasien.
Vi beslöt oss att efter lunchen åka tillbaka till hotellet för att koppla av lite vid den otroligt härliga poolen. Under lunchen hade det börjat mulna på och det dröjde inte länge efter att vi lämnade restaurangen till att det började spöregna. I stället för kanalbåt fick det bli taxi tillbaka till hotellet. Den åtta kilometer långa resan tog närmare en timme, men det gjorde inte så mycket eftersom det regnade kraftigt och under tiden fick se delar av Bangkok vi annars inte hade sett. Så faktum är att det blev en ganska billig sightseeing – resan kostade bara 120 baht. Helt sjukt billigt, egentligen. Tänk om man skulle kunna få en åtta kilometer lång taxiresa i Stockholm för 30 kronor. Å andra sidan kommer det ju med en kostnad: oändliga trafikstockningar. För några år sedan omklassificerade Världsbanken Thailands status till ett övre medelinkomstland. Allt fler har råd med allt fler saker. Att köra bil och åka taxi verkar vara en prioritet för många nyrika.
Eftermiddagen blev lugn. Lagom till att vi kom fram till hotellet slutade det regna. Vi tog lite kaffe i loungen innan vi bytte om till badkläder för lite poolhäng. Återigen var vi nästan ensamma vid poolen. Eftersom det precis hade regnat hade luftfuktigheten stigit ytterligare. Temperaturen var fortfarande hög, så det kändes som att man badade i ett växthus. Vi varvade badande med korsordslösande (främst Malin) ända fram till solnedgången. Efter ett stopp i loungen begav vi oss ut i den varma Bangkokkvällen. Åter igen tog vi oss till Siam, men denna gång blev det till fots. Vi stannade förbi CentralWorld, världens sjätte största köpcentrum. Vi besökte det exklusiva varuhuset ZEN, men lämnade utan att shoppa något. Det kändes onödigt att handla för Sverigepriser i Thailand. Vi fortsatte i stället till ”svenskfavoriten” MBK, svenskar som vi är. Klockan började närma sig halv nio, men ingen av oss var särskilt hungrig. Kanske hade vi ätit lite för mycket snacks i loungen… Jag föreslog att vi kunde dela något och beställde en vegetarisk bibimbap i den stora foodcourten. Det slutade dock med att det blev jag ensam som fick ge mig på maten, Malin nöjde sig med iste.
Efter middagen återvände vi till hotellet och gick till sängs tidigt. När jag tänker efter tror jag knappt att vi var uppe till efter kl. 22 en enda kväll på hela resan, bortsett den sista kvällen när vi väntade på planet hem. Eftersom det är mörkt mellan kl. 18 och kl. 06, dvs. halva dygnet, får man helt enkelt anpassa sömnen om man ska maximera upplevt dagsljus. Vi vaknade, utvilade, under hela resan omkring kl. 7-7:30. Nästkommande dag ägnade vi åt shopping. Malin var den piggaste shopparen av oss två och köpte diverse olika klädesplagg, jag endast en t-shirt. De heta eftermiddagstimmarna spenderades återigen vid poolen. Åh, vad jag saknar de där eftermiddagarna! Efter solterapin gjorde vi oss i ordning för en kväll – i stil. Vi tog oss ner till flodområdet och lyxhotellet Lebua, där jag faktiskt bodde en natt för snart fem år sedan. Tanken var att besöka den numera legendariska Sky Bar, världens högsta utomhusbar. Eftersom vi ville se solnedgången från baren var vi framme redan vid kl. 17. Precis som förmodat öppnade Sky Bar inte förrän kl. 18, dvs. efter solnedången. Som tur var fanns en mindre bar öppen på samma våning.
Ett Bangkokbesök är i min mening inte fulländat utan en drink i stil. Vi valde Sky Bar, världens högsta utomhusbar, på lyxhotellet Lebua – som dessutom är känd från filmer Hangover II.
Vi tog hissen upp till 64:e våningen och möttes av en slående utsikt. Vi tog varsin drink och njöt av vyerna. Det spelade faktiskt ingen roll att drinkarna här kostade mer än de jag drack på takbaren på The Ritz-Cartlon intill Röda Torget i Moskva förra året. Vi visste att det skulle bli en bra kväll. Till att börja med var vi relativt ensamma, men framåt kl. 18 blev det rätt fullt. Vi såg till att betala noten i god tid före Sky Bar öppnade så att vi skulle kunna vara där först. Sky Bar låg på andra sidan av våningen, men var betydligt trevligare än den första baren. Vi stannade ytterligare en timme och beslöt oss därefter för att åka till Namsaah Bottling Trust, en på Tripdadvisor topprankad restaurang. Faktum är att jag generellt sett har varit mer nöjd med restaurangrekommendationer från Tripadvisor än från Lonely Planet. Förväntningarna var därför höga. Eftersom taxiresan dagen före hade gått så bra beslöt vi oss för att återigen ta taxi. Lebua ligger trots allt en bit från närmaste Skytrainstation. Frågan är det var det smartaste valet.
När vi kom ner till foajén behövde vi första köa i ett antal minuter, tills vi ens kunde kliva in i en taxi. Så fort taxin lämnade hotellet fastnade vi, såklart, i trafiken. Aldrig någonsin har jag färdats 1 kilometer (längre var det inte) under så lång tid. Självklart hann jag bli kissnödig också, efter drinkarna. Vi klev av vid Skytrainstationen Chong Nonsi (สถานีช่องนนทรี). Jag hade sett ut att man skulle svänga in på en gränd vid ett 7-Eleven, så när taxichauffören släppte av oss utanför ett sådant trodde jag att vi var framme. Vi yrade omkring i intilliggande gränder ett tag och frågade folk efter restaurangen, men ingen kände till den. Det kändes skumt. Som tur var hittade vi ett hotell som vi kunde utnyttja, dels för toalettbesök och dels för vägbeskrivning. De kände heller inte till restaurangen, men var vänliga nog att ringa och fråga. Att vi inte bodde på hotellet visste de ju inte. Det visade sig att vi hade tagit fel gränd. Lite längre upp på huvudvägen visade det sig finnas ytterligare ett 7-Eleven, vi hade helt enkelt blivit avsläppta på fel ställe.
Eftersom restaurangen verkade vara populär var jag lite orolig över att det skulle vara fullt. När vi kom fram frågade hovmästaren om vi hade bokat bord. Det hade vi inte. Detta visade sig inte vara något problem – restaurangen var långt från full. Precis som förväntat blev vi mycket nöjda med besöket på Namsaah Bottling Trust. Servicen, precis som maten, var oerhört bra. Drinkar, öl och flera rätter slutade visserligen på närmare 2 000 baht, men har man semester så har man ju. För att få användning för dagsbiljetterna (och för att slippa trafikkaoset) valde vi att åka Skytrain tillbaka till hotellet. Till skillnad från tunnelbanan i Stockholm har jag aldrig upplevt kollektivtrafiken i Bangkok som varken smutsig eller obehaglig. Nästkommande dag skulle bli den sista hela dagen i Bangkok, innan avfärden mot Chiang Mai. Eftersom vi inte gjorde så mycket dagen innan tänkte vi att det var dags att besöka någon av Bangkoks alla sevärdheter. Målet var att besöka Grand Palace, kungens officiella residens, och intilliggande Wat Phra Kaew (วัดพระแก้ว), det allra mest heliga buddhistiska templet i Thailand.
För att ta oss till Grand Palace tog vi, efter loungefrukosten, flodbåt längst Bangkokfloden Chao Phraya (แม่น้ำเจ้าพระยา(. Flodbåtarna är betydligt större och mer bekväma än kanalbåtarna. De kostar mer, men fortfarande inte så mycket att tala om – 14 baht per person. Resan från Saphan Taksin (huvudpiren) till Grand Palace tog ungefär en halvtimme. Längs floden passerade vi flertalet lyxhotell, bl.a. Shangri-La, där jag bodde en natt för ett år sedan. Redan när vi hoppade av båten fylldes jag av onda aningar. Vi möttes av försäljare, tuk tuk-förare och andra opportunister. När vi hade trasslat oss förbi försäljningsstånden genom att undvika uppenbara vilseledande uppmaningar som ”this is the right way” möttes vi ofantliga mängder av turister, de flesta gruppresenärer från andra asiatiska länder. Vi promenerade fram till ingången och möttes av ännu fler människor och köer. Hett var det också, svetten rann längs hela kroppen. Ganska omgående fattade vi beslutat att strunta i det här. Tempelsightseeing kunde få vänta till Chiang Mai, som vi visste skulle vara en betydligt lugnare stad. I stället blev det en sista eftermiddag vid poolen.
Lumphiniparken samt det skyskrapstäta området Sukhumvit sett från Bangkoks skytrain.
Klockan 21 var tanken att vi skulle äta middag på lyxrestaurangen nahm, men eftersom vi redan vid 18-tiden kände oss hungriga valde vi att avboka bordet och äta i loungen. Tråkigt, men bekvämt. Därefter väntade en ”pubrunda” utöver det vanliga – baren på Swissôtel följt av baren på Intercontinental. Precis som dagen före höll jag mig till drinken mojito. Inte någonstans snålades det med varken mynta eller lime. Tack var det utomordentligt centrala, men ändå avskilda läget, var det inga problem att promenera tillbaka till hotellet för en sista natt. Det kändes lite vemodigt – jag har aldrig varit så nöjd med ett hotell som detta. Samtidigt kändes det spännande att röra på sig och upptäcka något nytt. Bangkok har jag ju sett förut, ett antal gånger.
Elefantmöten i Chiang Mai
Morgonen därpå lämnade vi hotellet vid niotiden och rörde oss mot Suvarnabhumiflygplatsen. Den här gången struntade vi i flygtåget och tog taxi. Taxiresan slutade på 380 baht, inklusive väg- och flygplatsavgifter, och tog närmare en timme. Att resa kollektivt hade kostar ungefär 140 baht för oss båda, men hade varit betydligt jobbigare. Det finns en uppsjö av flygbolag som flyger mellan Bangkok och Chiang Mai, men valet blev till slut ganska enkelt. I stället för att resa med något lågprisbolag för att eventuellt spara några baht valde vi full servicebolaget Bangkok Airways. ”Allt” ingår, bagage, dryck, mat, sätesval, ja till och med tillträde till deras flygplatslounge. Lågprisbolagen använder sig av Don Mueang-flygplatsen, som förvisso är helt okej, men inte lika fin som Suvarnabhumiflygplatsen.
Kön till incheckningen var minimal. Bangkok Airways tillämpar ”all flights”-principen. Flertalet incheckningsdiskar är öppna nästintill konstant, vilket minimerar risken för flaskhalsar. Eftersom incheckningen gick så smidigt och vi var ute i god tid (planet skulle inte avgå förrän kl. 12:10) så valde vi att hänga lite i flygplatsloungen. Det kändes som en trevlig detalj och Bangkok Airways kammade hem poäng – innan jag ens hade gått på planet! Föga förvånande lämnade planet gaten i tid. Flygtiden till Chiang Mai beräknades till 50 minuter. Trots kort flygtid serverades samtliga passagerare varm mat och både varma och kalla drycker. Att få tag i en taxi på flygplatsen i Chiang Mai var inga problem. Flygplatsen ligger väldigt centralt, så resan in till De Lanna Hotel i gamla stan kan inte ha tagit mycket mer än 5 minuter. Vi kom fram omkring 13:45, men rummet var dåligt nog inte klart. 30 minuter skulle det ta, trots att den avtalade incheckningstiden var 14:00. Vi satte oss på innergården och väntade. Det dröjde ända till 14:45 tills att rummet äntligen var klart. Personalen verkade inte bry sig om att de hade överskridit tiden, utan verkade mest tycka att jag var jobbig som efter en halvtimmes väntan frågade efter lite vatten. Första intrycken av De Lanna blev inte positiva, vilket kändes sådär efter att just ha checkat ut från ett topphotell.
Efter fyra nätter i Bangkok reste vi till Chiang Mai i norra Thailand. Flygtiden var knappt 60 minuter. Bangkok Airways, som vi reste med, rekommenderas varmt!
Chiang Mai är visserligen Thailands andra största stad, men upplevdes som betydligt mer avslappnad och greppbar. Vi bodde mitt i den vallgravsskyddade och tempeltäta gamla stan.
Gatuliv i Chiang Mai.
Rummet var dock fint och hade en mysig balkong med utsikt över kvarteret. Efter att ha vilat lite var det till slut dags att se oss omkring i Chiang Mai. Staden var betydligt större än vad jag hade förväntat mig. Naturen låg inte riktigt så nära som man hade kunnat hoppas. Samtidigt är ju Chiang Mai faktiskt Thailands andra största stad. Till skillnad från i Bangkok finns dock inga skyskrapor i Chiang Mai. Högsta byggnaden jag kunde skymta såg ut att vara ett 20-våningshotell, eller något i den stilen. Vi promenerade runt lite i gamla stan, vilket tack vare gott lokalsinne gick bra utan karta. Hungriga efter resan slog vi oss ner, ganska tidigt, för middag på en mysig restaurang. Vi prövade bl.a. på den thailändska salladen yam. Efter middagen köpte vi glass. Jag gjorde som i Kina för två år sedan och köpte en durianglass. Varför inte, när man ändå är i Asien? Den smakade sådär, förvisso, men durian har ändå fått ett oförtjänt dåligt rykte. Så illa är det inte. Med glassen i hand promenerade vi tillbaka till hotellet för en tidig kväll. Dagen därpå väntade en av resans höjdpunkter – dagsutflykten till Elephant Nature Park, en bit norr om Chiang Mai.
Precis som avtalat blev vi upphämtade på hotellet strax efter kl. åtta på morgonen. Den 65 kilometer långa färden tog dock nästan en och en halv timme. Att komma ut ur Chiang Mai tog längre tid än vad jag hade trott. Det var trångt i bussen, men tack vare elefantdokumentären de visade under resan så gick det hyfsat fort ändå. Längs vägen passerade vi flertalet elefantlägren. Elephant Nature Park sticker dock ut i mängden eftersom man bedriver ekoturismverksamhet. Elefanterna tvingas inte till arbete, utan får leva ett betydligt friare liv. Som turist får man inte rida, men man får mata, klappa och duscha elefanterna. Besöket kostade en del (2 500 baht), men samtidigt stöttar man ju något bra. Parken består av över 60 elefanter, de flesta honor, som har blivit räddade från misshandel, tvångsarbete eller dylikt. I en grupp om drygt 10 personer gick vi omkring i parken med en guide som berättade elefanternas namn och om varje elefants historia. Ten, som vår guide hette, var mycket sympatisk och kunnig. Under hela dagen fanns det gott om tid att interagera med elefanterna. Timmarna passerade förbi och kl. 15 var det dags för hemresan till Chiang Mai. Trafiken var verkligen jobbig och det tog nu två timmar att nå gamla stan.
Malin duschar en elefant.
Eftersom både jag och Malin kände oss lite krassliga spenderade vi fredagskvällen på hotellet. Dagen därpå hade vi egentligen planerat att gå en kurs i thailändsk matlagning, men vi valde att ta det lugnt i stället. Vi tog en promenad och stannade för ett besök på Lanna Folklife Museum. Museets utställningar visade hur folk levde i det historiska kungadömet Lanna (1272-1775), det nuvarande norra Thailand, men bjöd inte på några antikviteter direkt. Man kunde köpa en kombinationsbiljett som inkluderade inträden till liknande museer, men det kändes som det räckte med Lanna Folklife. Krassligheten satt fortfarande i. Resten av dagen tillbringade vi därför på hotellet, först några timmar vid poolen och sedan middag till livemusik på innergården. Trots de inledande tveksamma intrycken visade sig hotellet vara ganska mysigt ändå. Att bo utanför gamla stan hade, med facit i hand, känts otänkbart. Det var skönt att kunna röra sig fritt i Chiang Mai, utan att behöva åka taxi eller tuk-tuk. Dagen därpå gav vi oss ut på en tempelpromenad. Vi inledde med att besöka Wat Phra Singh, Chiang Mais mest vördade tempel. Området består av flera vackra Lannabyggnader, trädgårdar och – såklart – orangeklädda munkar. Inträdet var fritt till alla byggnader utom den största, där utländska turister fick betala en symbolisk summa på 20 baht. Jämför det med 500 baht för inträdet till Grand Palace i Bangkok!
Även om jag inte är buddhist tycker jag att det finns något rogivande med att besöka buddhistiska templen. Efter ett kortare kaffestopp (kaffet på hotellet var verkligen odrickbart!) fortsatte vi till Wat Chedi Luang, ytterligare ett historiskt tempel i gamla stan. Templet byggdes på 1400-talet och var under den tiden en av de högsta byggnaderna i Chiang Mai. Finast var detaljerna: på ena sidan av tempelbyggnaden, som för övrigt påminde om templen i Bagan, skymtade vi fem elefantskulpturer. I efterhand läste jag att bara en av dem var original, de övriga fyra hade restaurerats rejält efter en jordbävning på 1700-talet. Efter att ha köpt lite vykort fortsatte vi promenaden mot det numera nedlagda kvinnofängelset. Vi stannade till vid Chiang Mai Women Correctional Institution Vocational Training Center, där man kunde få massage av före detta intagna. Tyvärr fanns det ingen tid ledig den dagen, så vi fick gå därifrån utan någon massage. Vi gick därför tillbaka till hotellet för att vila upp oss inför kvällen. Eftersom det var söndag stängdes stora delar av Chiang Mai av för biltrafik, till förmån för söndagsmarknaden. Söndagsmarknaden visade sig vara väldigt mycket större än vad jag hade förväntat mig – det kändes som allt gick att köpa där.
I stället för att trängas med folk slog vi oss ner på en restaurang med utsikt över folkhavet och kommersen. I en veckas tid hade jag längtat efter ölet Chang och det var först nu som min önskan gick i uppfyllelse. Tidigare restauranger vi hade besökt hade Singha som enda thailändska öl på menyn. Det finns tre anledningar till varför Chang är bäst: flaskorna är större (620 ml mot 500 ml), alkoholhalten är större (5,6 % mot 5,0 %) och priset är lägre (oftast 10-20 baht). Norra Thailand är känt för rätten ”khao soi”, en nudelsoppa baserat på en kryddstark kokosmjölksgryta. Jag hade länge sett fram emot att få pröva denna rätt, som faktiskt har uppnått kultstatus långt utanför Chiang Mai. Eftersom det var sista kvällen i Chiang Mai fanns det alltså inte så mycket att välja på. Det tog lång tid från beställningen tills att maten kom in, vilket visade sig vara ett gott tecken. Den här rätten, som enbart kostade 80 baht, blev det absolut godaste jag åt under de två veckorna i Thailand. Mätta och belåtna fortsatte vi ut på Chiang Mais gator. Vi gick en sväng på marknaden, men eftersom vi inte var särskilt shoppingsugna fortsatte vi tillbaka till hotellet. Trots att det inte var mer än ett par hundra meter tog det en bra stund, på grund av trängseln.
Söndagsmarknaden i Chiang Mai.
Resans bästa matupplevelse blev när äntligen prövade på kulträtten Khao Soi på en slumpvis utvald restaurang i centrala Chiang Mai. Nudlar och kyckling i en kryddig kokosmjölksssoppa = gott! Tänk att det endast kostade 80 baht, dessutom.
Lata dagar på Koh Chang
Morgonen därpå var vi inbokade på ett flyg som skulle avgå från Chiang Mai kl. 06:55. Hotellet var inte särskilt hjälpsamma när det gällde att boka taxi till flygplatsen, så vi blev mer eller mindre tvungna att åka med deras egen bil till dubbelt pris. Positivt var att vi fick med oss frukost, eftersom att vi lämnade hotellet före frukostserveringen öppnade. Vi lämnade hotellet vid 05:20 och då kändes det faktiskt lite kyligt, eftersom det ”bara” vara 19 grader ute. På flygplatsen noterade vi att, trots att det var tidigt på morgonen, fanns flera avgångar till Bangkok. Köerna var långa till lågprisbolagens incheckningsdiskar. Kön till Bangkok Airways var, precis som några dagar tidigare i Bangkok, minimal. Incheckningen gick därför smidigt och bagaget checkades in hela vägen till Trat (vi skulle ju bara mellanlanda i Bangkok några timmar). Vi slog oss ner för att äta lite av det som fanns i våra frukostlådor. Därefter tog vi lite kaffe i flygplatsloungen. Loungen var placeradeföre säkerhetskontrollen, vilket inte kändes helt optimalt. Vii kände oss tvungna att lämna den lite tidigare än vad vi annars skulle ha gjort. Planet lyfte i alla fall i tid och det blev återigen en behaglig flygresa med Bangkok Airways.
Vi landade på Suvarnabhumiflygplatsen ungefär klockan kvart över åtta. Flighten till Trat skulle inte avgå förrän 11:40, så vi fick underhålla oss i ungefär tre timmar på flygplatsen. Timmarna passerade förbi relativt fort, ändå. Vi vilade, åt lite i loungen och promenerade sedan runt lite. Inrikeshallen är långt ifrån lika stor som utrikeshallen, men det fanns ändå ett helt okej utbud av butiker etc. Även planet till Trat verkade vara i tid. Efterfrågan på flyg till Trat är ganska låg, avståndet från Bangkok är inte mycket mer än 300 kilometer, så Bangkok Airways flyger rutten med propellerplan. Det blev dock en behaglig flygresa. Kaptenen var en kvinna, vilket inte tillhör vanligheterna – inte ens i Sverige. Vid inflygningen till Trat kunde man skymta risfält efter risfält efter risfält. Det märktes att vi var på väg mot landsbygden. Städer i alla ära, men det är ju naturen som är den verkliga huvudattraktionen i Sydostasien. Flygplatsen i Trat, några kilometer från gränsen mot Kambodja, byggdes av Bangkok Airways år 2002 och tillhör en av de mindre jag har besökt. Terminalbyggnaden saknar väggar och området saknar på många ställen staket. Bagageband kunde man dessutom glömma – väskorna lämnades över direkt till ägaren.
Efter Chiang Mai fortsatte resan till ön Koh Chang. Vi flög till flygplatsen Trat (via Bangkok) och tog därefter minibuss till hotellet. Från flygplansfönstret kunde man se flertalet risfält.
Vi hade inte förbokat vidaretransport från flygplatsen till Koh Chang, men detta visade sig inte vara några problem att lösa på plats. Precis som i Chiang Mai rådde taximonopol, vilket naturligtvis leder till högre priser – men å andra sidan löper man ingen risk att luras. Plats i delad minibuss till hotellet på Koh Chang kostade 500 baht per person, inklusive färjeturen. Färjeläget låg relativt nära flygplatsen och vi hade tur som inte behövde vänta mer än några minuter. Turtätheten verkade vara ungefär var 45:e minut. Den fem kilometer långa färjeturen tog ungefär en halvtimme. Även om antalet hotell har ökat på senare år är stora delar av Koh Chang fortfarande oexploaterade. De första turisterna kom inte hit förrän på 1970-talet och fram till ungefär tio år sedan saknade ön elektricitet dygnet runt. Från färjan kunde man inte se mycket mer än regnskog – imponerande med tanke på att Koh Chang är Thailands tredje största ö. Från färjeläget på Koh Chang tog det ungefär en halvtimme till vårt hotell. På vägen passerade vi en del hotell och restauranger, men för det mesta kändes naturen väldigt nära. Terrängen var bitvis extremt kuperad, så jag är glad att jag slapp köra.
Mitt ute i ingenstans, typ, svängde bussen av huvudvägen och vips var vi framme på Sea View Resort & Spa, där vi var inbokade resans resterande fem nätter. Efter åtta nätter i stadsmiljö kändes det härligt att nu checka in på ett naturnära hotell. Hotellet var enormt stort till ytan, men antalet gästrum var relativt få. Enligt hotellpersonalen var det i princip fullbokat, något som inte märktes över huvud taget. Ofta kände man sig helt ensam. Vi fick åka golfbil till vårt rum, för att slippa släpa bagaget uppför den långa och branta backen. Rummet var rymligt, men kanske inte lika lyxigt som det såg ut på bilderna. Ett plus var i alla fall balkongen med utsikt över grönska, den turkosa Siambukten och närliggande småöar. Hotellet hade två poolområden, varav ett av dem med nästintill lika slående utsikt som från vårt rum. Vi började med ett dopp i denna pool, men valde därefter att ta linbanan ner till hotellets privata strand för att äntligen känna på havet. Jag blir alltid lika förvånad över hur varmt det faktiskt är att bada i tropiska områden. På eftermiddagen, när vattnet började dra sig tillbaka, uppmättes en vattentemperatur på över 30 grader.
En lite mer strandnära pool. Oftast fick man hela poolen för sig själv, vilket var ett stort plus. Inga bamseklubbar i närheten heller, direkt. För detta betalade vi inte mycket mer än 650 kronor per natt, så det kändes prisvärt.
Hotellets mer eller mindre privata strand. Vattentemperaturen uppmättes till drygt 30 grader.
Jag tittade mig omkring och såg kanske fem-tio badande personer på den kanske 200 meter långa stranden. Personligen har jag svårt att förstå varför alla ska trängas på svenska och europeiska badstränder under juni, juli och augusti när man kan åka till Thailand i november. Vi betalade inte mycket mer än vad ett vandrarhem i Sverige kostar under högsäsong – och då fick vi ju ett relativt lyxigt boende i tropikerna. Visst, flygresan till Thailand kostar betydligt mer, men mat och dryck kostar extremt lite i Thailand. En familj kan äta sig mätta för under 100 kr. En motsvarande middag i t.ex. Grekland hade kostat hundratals kronor. En två veckors semester behöver därför inte bli mycket dyrare i Thailand än i södra Europa, när man lägger ihop allt. Nåväl, mig passar det utmärkt att folk föredrar trängseln hemmavid framför höga sand per capita-nivåer i Thailand! Eftersom hotellet låg avskiljt fanns det inte så mycket middagsalternativ. På hotellet fanns visserligen två restauranger, men menyerna skiljde sig knappt åt. Maten på hotellet var helt okej, men oprisvärd. Efter middagen gick vi direkt till sängs, det fanns ju inte så mycket att göra efter mörkrets inbrott.
Frukosten var en riktig dröm. Få gäster, utsikten från restaurangen var magisk och det fanns ett stort utbud av mat. Efter frukosten gick vi en sväng på hotellet, vi hade ju fortfarande bara hunnit se en del av det stora området. Vid tiotiden skulle det gå skytteltrafik till närmsta by, Kai Bae. Vi var de enda som var intresserade, vilket jag kan förstå. Det fanns inte så mycket att se där. Vi skymtade ett elefantläger och såg hur elefanterna tvingades uppträda inför publik – vidrigt. Innan vi åkte tillbaka handlade vi med oss vatten och öl på 7-Eleven. Kassapersonalen tvekade först gällande ölen, eftersom alkoholförsäljning egentligen inte får påbörjas förrän klockan elva, men lät mig ändå köpa trots att klockan bara var halv. Alkohollagarna verkar alltså inte följas lika nitiskt som hemma i Sverige, där folk i medelåldern inte sällan tvingas legitimera sig för att köpa en flaska vin. Vi tänkte även att det skulle vara kul med en strandboll, så vi passade på att köpa en sådan av en lokal försäljare. Tillbaka åkte vi songthaew (สองแถว), ett mindre passagerarfordon som påminner om en flakbil. Vi tänkte vara smarta och åka hela vägen till rummet, men det var först när vi kom fram som vi insåg att vi inte hade nyckeln med oss. Så jag fick ta linbanan ner till receptionen och sedan upp igen, vilket tog typ 20 minuter extra.
Dagen tillbringade vi sedan vi poolen nere vid stranden. Havsbad varvades med poolbad. Jag tror knappast att vi hade kunnat hitta ett mycket bättre hotell på Koh Chang än detta. Via hotellet kunde man boka olika sorters utflykter, men detta var något aldrig vi utnyttjade. Efter en vecka hade det kanske blivit långtråkigt att bo så avskiljt, men fem dagar var alldeles utmärkt. Dagen därpå var det Malins födelsedag, som i år sammanföll med den thailändska högtiden Loi Krathong (ลอยกระทง). Detta innebar en storslagen middag på stranden för hotellets gäster. Det var visserligen romantiskt att sitta på stranden och äta, men maten var inget vidare. De verkade tänka i termer av kvantitet framför kvalitet och friterat framför… allt annat. Middagen avslutades med att alla deltagare gick ut i vattnet för att sjösätta en blomsterdekorerad korg. Ingen lyckades tända ljusen i korgen, eftersom det blåste lite för mycket (egentligen var det nog ljusen som var för små). Även om det inte blev riktigt som vi hade tänkt oss var det kul att få vara med på en av, enligt thailändarna själva, årets höjdpunkter.
En populär aktivitet på Koh Chang verkade vara att hyra kajak. Även vårt hotell bedrev kajakuthyrning. På torsdagen gjorde vi vi slag i saken och hyrde en. Vi paddlade ut till närmsta öde ö, cirka 500 meter ut. Särskilt öde var den dock inte, det var fler än vi som hade paddlat dit. Vi stannade inte många minuter innan vi paddlade tillbaka till hotellet igen. Nu, när vi alla fall hade rört på oss lite, kunde vi med gott samvete ta det lugnt resten av dagen. Eftersom jag var lite trött på hotellets mat bestämde jag mig för att se mig omkring för andra alternativ. Det visade sig ligga en bungalowuthyrning intill hotellet (Porn’s Bungalows) där det också fanns en mysig restaurang. Resterande luncher och middagar intogs därför där. Bortsett paddlingen var den avslutande fredagen inte helt olikt torsdagen. I och med att vi skulle påbörja hemfärden till Stockholm på lördagen kändes dock lite vemodigt, som att vandra omkring bland minnen ungefär.
Middagsalternativen var inte särskilt många för oss på Koh Chang, hotellet låg relativt avskiljt från närmsta by (Kae Bae). Intilliggande Porn’s Bungalows hade dock en trevlig restaurang. Ölet Chang blev vår favoritdryck.
När vi på lördagen checkade ut från hotellet skulle det dröja 28 timmar tills att kunde sätta nyckeln i dörren hemma. Flighten från Trat avgick strax efter klockan ett på eftermiddagen, men vi blev hämtade på hotellet redan vid kvart i tio. Vi landade i Bangkok enligt tidtabell, strax efter klockan två. Vid ankomsten i Bangkok försökte vi checka in till Stockholm, trots att den flighten inte skulle avgå förrän närmare halv två på natten. Även om Thai Airways tillämpar ”all flights”-principen blev vi ombedda att komma tillbaka senare. Som tur var fanns det ett utrymme där vi kunde förvara väskorna så att vi kunde åka in till centrum några timmar. Att tillbringa tolv timmar på flygplatsen hade känts segt. Vi klev av vid Siam för att äta på McDonald’s – vi var utsvultna efter resan från Koh Chang. Detta visade sig vara ett stort misstag. Eftersom det var lördag var det fullt med folk överallt, vilket kändes jobbigt när man var hungrig. I eftermiddagshettan promenerade vi i stället en bit från Siam och kom till slut fram till ett betydligt lugnare område. Vi åkte sedan med Skytrain till ändstationen National Stadium för ett sista besök på MBK där Malin unnade sig en manikyr. På något sätt slöts cirkeln – resan började med en manikyr på samma ställe.
När klockan passerade 19 kände vi oss trötta och klara med Bangkok – för den här gången i alla fall. Vi rörde oss därför mot Suvarnabhumiflygplaten. Det var skönt att kliva på det luftkonditionerade flygtåget på Phaya Thai-stationen, samtidigt som jag visste att värmen och fukten, som jag gillar, nu var ett minne blott. När vi kom fram var det inga problem att checka in och efter att ha passerat säkerhetskontrollen samt stämplats ut ur Thailand påbörjades ett par timmars väntan inne i utrikeshallen. Inledningsvis gick vi i några butiker, men insåg snabbt att vi var för trötta för shopping. Klockan hade ju passerat läggdags med råge. Vi lyckades hålla ögonen öppna tills att planet avgick vid halv två-tiden. Tio timmar senare landade vi i ett nollgradigt och grått Stockholm. Semestern var slut, för den här gången, men vi blev båda två väldigt nöjda med de här två veckorna. Thailand är i många avseenden ett perfekt semesterland. Det är lätt att ta sig runt, det är billigt, det finns mycket att se och göra och vädret är som bäst när vi har det som kallast. Vi återvänder gärna, men grannländerna känns minst lika intressanta.
Här sitter vi på Suvarnabhumiflygplatsen i Bangkok i väntan på nattflyget till Stockholm. Två veckor passerade alldeles för fort, men med oss hem tar vi mängder av härliga minnen.
Den 14 november 2015, efter månader av väntan, var det äntligen dags för mig och Malin att påbörja den två veckor långa Thailandsresan. Semestern blev lyckad – de tre resmålen (Bangkok, Chiang Mai och Koh Chang) kändes lagom varierande och allt flöt på extremt bra. Nedan publicerar jag lite bilder från resan. En mer detaljerad reseberättelse kommer naturligtvis också – håll ut! 🙂
* * * * *
Äntligen dags för semester! Den 14 november klev vi ombord på Thai Airways direktflight (TG961) från Stockholm till Bangkok-Suvarnabhumi. Här en selfie på Arlanda Express. Vilka förväntningar man har i sådana här lägen!
Flygresan tog ungefär 9 timmar och 30 minuter. Strax efter soluppgången tog vi flygtåget, Airport Rail Link (bilden), till stationen Phaya Thai i centrala Bangkok. Därifrån bytte vi till BTS Skytrain och reste till hotellet i närheten av Ploenchit.
Efter drygt 16 timmar på resande fot nådde vi fram till vårt blivande hem i fyra nätter – Swissôtel Nai Lert Park. Poolen och den lummiga trädgården var ett stort plus, framför allt under de heta eftermiddagstimmarna.
Efter att ha sovit bort jetlagen åkte vi med Skytrain till Bangkoks pulserande hjärta – Siam. One night in Bangkok and the world’s your oyster!
Malin unnade sig en manikyr på MBK Center, ett populärt köpcentrum i centrala Bangkok.
Skolungdomar vid Bangkoks mest trafikerade Skytrainsation: Siam.
Ett smidigt och billigt sätt att transportera sig på i Bangkok är att resa med längs kanalerna i khlongbåt. Kul är det också! Men det gäller att vara vaken: båtarna stannar inte till särskilt länge och det är inte helt enkelt att kliva på och av. Vi betalade endast 8 baht (knappt 2 kronor) för resan från Tha Saphan Hua Chang (vid närheten av Jim Thompson House) till ändstationen Tha Phan Fah (några hundra meter från Khao San Road).
Lunch på den populära krogen Krua Apsorn på Thanon Dinso.
Taxifärd genom Bangkok i regnet. Tänk att det skulle dröja så många år att inse hur billigt taxi är. Taxifärden på cirka 8 km tog närmare 1 timme p.g.a. trafiksituationen, men kostade omkring 120 baht, dvs. inte ens 20 kronor!
Malin badar. Sämre kan man ha det!
Ett Bangkokbesök är i min mening inte fulländat utan en drink i stil. Vi valde Sky Bar på lyxhotellet Lebua. Baren är känd både som världens högsta utomhusbar, men även från Hollywoodfilmen Hangover II.
Lumphiniparken samt det skyskrapstäta området Sukhumvit sett från Bangkoks Skytrain.
Efter fyra nätter i Bangkok reste vi till Chiang Mai i norra Thailand. Flygtiden var knappt 60 minuter. Bangkok Airways, som vi reste med, rekommenderas varmt!
Chiang Mai är visserligen Thailands andra största stad, men upplevdes som betydligt mer avslappnad och greppbar. Vi bodde mitt i den vallgravsskyddade och tempeltäta gamla stan.
En buddhistisk korsar gatan Thanon Singharat i centrala Chiang Mai. Vi postade några vykort i den röda brevlådan till vänster. Portot för frimärke till Sverige var 15 baht och det tog bara en vecka för korten att komma fram.
En bidragande faktor till varför vi valde att resa till Chiang Mai var möjligheten för en dagsutflykt till Elephant Nature Park – en fristad för omhändertagna och räddade elefanter. Dagsutflykten kostade 2 500 baht per person och inkluderade transfer till och från hotellet i Chiang Mai, en vegansk lunchbuffé samt en massa skoj med elefanterna!
Malin duschar parkens tyngsta elefant.
Elephant Nature Park rekommenderas varmt!
Vi tillbringade fyra nätter i Chiang Mai. En dag gick åt till att besöka några av stadens tempel. Här en bild från Wat Chedi Luang, byggt på 1400-talet i det dåvarande kungadömet Lanna.
Söndagsmarknaden i Chiang Mai.
Resans bästa matupplevelse blev när prövade kulträtten Khao Soi på en slumpvis utvald restaurang i centrala Chiang Mai. Nudlar och kyckling i en kryddig kokosmjölksssoppa = mycket gott! Tänk att det endast kostade 80 baht, dessutom.
Efter Chiang Mai fortsatte resan till ön Koh Chang. Vi flög till staden Trat (via Bangkok) i östra Thailand och tog därefter minibuss (inkl. en 5 kilometer lång färjetur) till hotellet. Från flygplansfönstret kunde man se flertalet risfält.
Färjan till Koh Chang verkade avgå ungefär var 45:e minut. Den 5 kilometer långa turen tog ungefär 30 minuter.
Äntligen framme på Koh Chang efter den relativt långa resan från Chiang Mai. Här sitter vi i en golfbil på vårt hotell i väntan på skjuts till hotellrummet.
Utsikt från restaurangen på Sea View Resort & Spa Koh Chang. Vårt rum låg precis under och hade en i princip lika slående utsikt! Här tillbringade vi hela fem nätter. En av dagarna roade vi oss med att paddla kajak ut till den närmsta ön på bilden, men i det stora hela handlade det om sol, bad och avkoppling.
En av poolerna på hotellet.
En lite mer strandnära pool. Oftast fick man hela poolen för sig själv, vilket var ett stort plus. Inga bamseklubbar i närheten heller efter inga charterbolag har resor hit.
Hotellets mer eller mindre privata strand. Vattentemperaturen uppmättes till drygt 30 grader, lagom för en badkruka som jag själv.
Middagsalternativen var inte särskilt många för oss på Koh Chang, hotellet låg relativt avskiljt från närmsta by (Kae Bae). Intilliggande Porn’s Bungalows hade dock en trevlig restaurang som vi åt på några gånger.
Efter fem härliga dagar på Koh Chang påbörjade vi den långa färden hem till Stockholm. Vi reste via Bangkok där vi tillbringade resans sista timmar. Här sitter vi på Suvarnabhumiflygplatsen i Bangkok i väntan på nattflyget till Stockholm. Två veckor passerade alldeles för fort, men med oss hem tar vi mängder av härliga minnen.
Som jag berättade tidigare är Thailandsresan bokad och klar, vilket känns härligt. Eftersom vi inte behöver söka turistvisum i förväg återstår det nu inte mycket mer än att fundera på vad vi ska göra i Thailand. Vad gör man i Thailand, egentligen? Med omkring 25 miljoner utländska turister per år finns det väl ungefär 25 miljoner svar på den frågan. Exakt vad vi kommer att hitta på återstår att se, men klart är att det finns många alternativ i ett land som Thailand. Under två veckor kommer vi avverka mega-watt-staden Bangkok, universitets- och kulturstaden Chiang Mai och slutligen elefantön Koh Chang. Den trånga sektorn ser ut att bli tiden – hur ska vi hinna med allt som är värt att se?
Att det blir tredje gången jag besöker Bangkok hjälper inte eftersom det fortfarande, utöver ”gamla favoriter”, återstår mycket att upptäcka! Jag har exempelvis fortfarande inte besökt den forna huvudstaden Ayutthaya (อาณาจักร อยุธยา), en kort tågresa från Bangkok. Dessutom känns denna resa som ett ypperligt tillfälle att äntligen pröva på Bangkoks klassiska kanalbåtar (”khlong”) för resor mellan Sukhumvit och Banglamphu. Och behöver jag ens nämna att Bangkok är en av väldens bästa städer för den som vill pröva på ny, spännande mat? Få människor lämnar Bangkok hungriga. Frågan är vad som ger den bästa matupplevelsen, i Bangkok finns ett enormt utbud av allt från otaliga matstånd till världsrestauranger som nahm. Gissningsvis är svaret att bästa upplevelsen uppnås nånstans mitt emellan. Och just det – lite ska man väl njuta av poolområdet på Swissôtel Nai Lert Park, nu när vi ändå har valt ett så fint hotell.
Chiang Mai blir ett nytt resekapitel, både för mig och Malin. Precis som i Bangkok ser det onekligen ut att finnas fler saker att göra där än vad det finns tid. Huvudattraktionen, för vår del, är Elephant Nature Park – en naturpark för omhändertagna och räddade elefanter. Det sekundära blir att pröva på en introduktionskurs i thailändsk matlagning, något som sägs vara extra givande i Chiang Mai. Förhoppningsvis kan man lära sig några knep så att man kan kan få till en perfekt pàd thai, tom yum goong eller yam – även hemma. Vi kommer bo mitt i gamla stan, vilket innebär att vi kommer ha gångavstånd till flera buddhistiska tempel, men om tid finnes skulle det vara kul att ta en songthaew upp till berget Doi Suthep (ดอยสุเทพ). Beläget på toppen är Wat Phra That Doi Suthep – Chiang Mais allra heligaste tempel, som dessutom ska ha slående utsikter över stan. Kvällarna i Chiang Mai blir också spännande att uppleva. Jag kan tänka mig att staden vaknar till liv efter mörkrets inbrott – det är ju en universitetsstad trots allt. Mat- och dryckesmöjligheterna ser inte dåliga ut! Även här blir det svårt att välja, ett lyxproblem jag trivs med.
Bangkok och Chiang Mai i all ära, men de flesta svenskar som reser till Thailand gör det för stränderna (misstänker jag, i alla fall). Just nu är det mitten på oktober och minusgrader väntar runt hörnet, i alla fall här i Stockholm. Mot slutet av november, när det kylen och mörkret börjat bli outhärdligt är det skönt att tinas upp på en thailändsk ö. I ärlighetens namn har vi inte så mycket planerat gällande Koh Chang. För att minimera stressfaktorn och maximera upplevelsen valde vi ett av öns allra bästa hotell, Sea View Koh Chang Resort & Spa. Om vi mot förmodan skulle tröttna på vackra utsikter, sol/bad och god mat, ser det ut att finnas fina vandringsmöjligheter i Koh Changs djungler. Koh Chang är visserligen Thailands andra största ö, men kvarstår förvånansvärt oexploaterad.
Nu är det snart inte mycket mer än en månad kvar. Här är några Youtubeklipp från våra kommande destinationer:
Resebloggaren Mark Wiens lista på 25 saker att göra i Bangkok
Chiang Mai – några tips från Samuel och Audrey
Introduktion till Koh Chang från Expedias nya resevideor
Enligt det thailändska turismdepartementet reste 324 865 svenskar till Thailand förra året. Jag var en av dem. Det är inte svårt att förstå varför svenskar väljer att resa till Thailand. Thailand är gästvänligt, exotiskt (men ändå tryggt) och solsäkert när det är som mörkast i Sverige. Prisvärt är det också – man äter och dricker gott i en hel vecka för samma summa pengar som en huvudrätt på valfri Stureplanskrog kostar. Mycket ”bang for the buck”, alltså. I mitten av november bär det av igen! Även om jag har rest en del i Sydostasien tidigare, så har jag aldrig haft sällskap. Därför känns det extra kul att Malin följer med den här gången. Totalt sett blir vi borta drygt två veckor och kommer att besöka tre platser i Thailand.
Som antyddes i ett tidigare inlägg så inleds resan med direktflyg från Stockholm till Bangkok med Thai Airways. Under min mest intensiva flightspottingperiod (för ungefär 10 år sedan) kunde jag bara drömma om att få kliva ombord på en Boeing 777 tillhörandes Thai Airways. Nu blir det andra året i rad som jag gör detta! Till skillnad från konkurrenten Norwegian (vars priser i regel är lägre) så ingår rubbet: bagage, sätesval, snacks och fördrink, trerätters middag inkl. alkoholhaltiga drycker, frukost före ankomsten i Bangkok samt ett brett underhållningssystem. Flygtiden är dessutom betydligt kortare med Thai Airways eftersom Norwegian inte tillåts använda ryskt luftrum och därmed tvingas flyga en omväg. I slutändan blev Thai Airways det självklara valet, åtminstone eftersom vi prioriterade direktflyg.
Väl framme i Bangkok checkar vi in på det femstjärniga hotellet Swissôtel Nai Lert Park, som med sin stora lummiga trädgård och sitt stora poolområde är en oas – mitt i hektiska Bangkok. Normalt sett använder jag Hotels.com för bokning av hotell, men av en slump noterade jag att fler rumstyper fanns tillgängliga via hotellets egen webbsida – till lägre priser dessutom. För 4 200 baht per natt fick vi ett rum med tillgång till hotellets Executive Lounge (inklusive frukost, snittar och aftoncocktails) samt privat balkong med utsikt mot trädgården. Hotellet ligger några minuters promenad från Skytrainstationen Phloen Chit, bara två stationer från Bangkoks pulserande hjärta: Siam Square. Så frågan är nu: vad ska vi göra i Bangkok, då? Egentligen är det bara fantasin (och tiden) som sätter gränser. Det mesta är möjligt i denna megastad. Bangkok är en stad för alla sinnen. Jag är övertygad om att det blir fyra spännande dagar vad än vi hittar på. Kanske blir det till slut dags för den där dagsutflykten till de UNESCO-skyddade ruinerna i Ayutthaya (อยุธยา) eller till någon av Bangkoks flytande marknader? Vi tar det som det kommer, men alternativ finns det gott om.
Bangkok i all ära, men den 798 sidor långa Lonely Planet Thailand skvallrar om att det finns en hel del platser värda att besöka i Thailand – utöver huvudstaden. Svårigheten ligger i att välja. Valet föll till slut på den avslappnade universitets- och kulturstaden Chiang Mai (เชียงใหม่) i norra Thailand. Vi flyger med Bangkok Airways och checkar in på ett boutiquehotell vars namn De Lanna Hotel anspelar till tiden då Chiang Mai var huvudstad i det historiska kungadömet Lanna. Hotellet ligger mitt i den tempeltäta och vallgravsskyddade gamla stadskärnan. Precis som i Bangkok blir det fyra nätter där. Planen är att inte bara hänga i Chiang Mai utan även upptäcka den intilliggande naturen, främst genom att besöka Elephant Nature Park, en fristad för elefanter som tidigare misskötts eller utsatts för våld. Dessutom kommer Chiang Mai vara ett utmärkt tillfälle att pröva på nordthailändska specialiteter, som ofta har burmesiska och sydkinesiska inslag. Och då menar jag inte bara själva ätandet, utan även tillagningen! Chiang Mai är nämligen känt för prisvärda matlagningskurser, så det är väl bara att ta på sig ett förkläde och se glad ut.
Ingen Thailandsresa är komplett utan att ha besökt någon av landets alla stränder. Resan avslutas därför med fem nätter på ön Koh Chang. Vi flyger återigen med Bangkok Airways, men tvingas mellanlanda på Suvarnabhumiflygplatsen i Bangkok. Bangkok Airways är ett fullservicebolag där även passagerare i ekonomiklass får tillträde till deras Boutique Lounge. En nackdel (som egentligen är en fördel) är att flygplatsen är belägen vid staden Trat (ตราด) på fastlandet. Den sista sträckan om 5 kilometer blir således med färja. Vi valde ett avskiljt hotell, Sea View Resort & Spa, direkt på stranden med djungeln som närmsta granne. Det ska bli skönt att koppla av några dagar med vetskapen om hur kallt och mörkt det är hemma. Vårt rum, som är större än vår lägenhet i Stockholm, ligger en bit upp på en topp med utsikt över Siambukten. Vi hade haft ögonen på hotellet länge och när det var dags att boka visade Hotels.com just den dagen reade ut de bästa rummen. Snittpriset 678 kronor per natt. Jag kontrollerade att det inte var något ”skenerbjudande” och mycket riktigt höjdes priset till 1 092 kr per natt bara timmar efter vår bokning. Ibland har man tur.
Det är nu 55 dagar kvar. Alla förberedelser är klara. Hotellen är bokade och betalda, flygbiljetterna likaså. KAN det inte bli november snart, eller?
Förra året blev ett rekordår – aldrig tidigare hade jag besökt så många länder under ett och samma år. År 2014 blev ytterligare ett rekordår. Aldrig tidigare har jag genomfört så många flygresor under ett år samma år! Detta grundar sig i att jag i början året påbörjade en anställning i Stockholm och att jag vid den tidpunkten var bosatt i Malmö. Under årets lopp, främst under den första halvan, blev det ett himla flygande mellan Stockholm och Malmö. Jag avancerade i flygbolagets lojalitetsprogram (SAS Eurobonus) och fick förmåner som incheckning i business class, fast track i säkerhetskontrollen och loungetillgång. Trots ökade transportkostnader, flera månader med dubbla och ibland trippla hyror samt ett lägenhetsköp i Stockholm lyckades jag få ihop två utlandsresor på egen hand samt bli bjuden på ytterligare en. Det blev ett utomordenligt bra reseår – igen. I år blev resultatet följande:
Antal flygresor: 39 st med en snittlängd på 974 km.
Antal flygplatser: 11 st i sex olika länder.
Antal hotellnätter: 25 st, samt två interkontinentala nattflygningar.
Antal besökta länder: 4 st, varav två helt nya för i år.
Nedan listar jag samtliga besökta länder, i kronologisk ordning.
* * * * *
1. RYSSLAND Moskva (30 april–4 maj)
Det har blivit lite av en tradition att jag och Thomas en gång per år besöker en storstad i Östeuropa – den ena med ett mer skumt rykte än den andra. Moskva är väl inget undantag. Till skillnad från städerna på Balkan är dock Moskva ingen budgetdestination, men å andra sidan finns här världskända sevärdheter som Röda torget, Vasilijkatedralen och Kreml. En kväll på anrika Bolsjojteatern blev det förstås också, liksom vodka och borsjtj. Det gick åt en del rubel under de fyra nätter vi tillbringade i den ryska huvudstaden, men ärligt talat så är inte en stad som London direkt billig heller. Moskva känns mer exotiskt och avsaknaden av stora turistflockar från västvärlden gör att jag nog faktiskt skulle välja en Moskva framför London i framtiden.
Vasilijkatedralen på Röda torget är en av huvudattraktionerna. Katedralen är byggd år 1561 och det sägs att arkitekten, Postnik Jakolev, fick båda sina ögon utstuckna så att han aldrig skulle kunna bygga något så vackert igen. Moskva den 2 maj 2014.
* * * * *
2. STORBRITANNIEN Skottland (29 juni–6 juli)
Årets sommarresa genomfördes tidigare än vanligt, istället för att ge mig av i augusti blev det en vecka i Skottland veckan efter midsommar. Jag och pappa gjorde en typisk roadtrip genom de natursköna skottska högländerna och avslutade med en weekend i huvudstaden Edinburgh. Edinburgh i all ära, men det var ändå det dramatiska landskapet som jag kommer att minnas mest. Det var dessutom kul att pröva på den skottska nationalrätten haggis och man kan väl konstatera att det smakar godare än det låter. En del whiskydestilleribesök blev det, men än så länge har jag ingen single malt i barskåpet. Det kommer nog.
Finlaggan Castle, en av Islays huvudsevärdheter utöver whiskydestillerierna. I bakgrunden skymtar bergstoppar på den intilliggande ön Jura. 1 juli 2014.
I november tog jag ut två veckors semester. Jag visste att jag ville resa, men jag visste in riktigt vart. Till slut föll valet på Myanmar (Burma). Visum hade jag tänkt fixa i Bangkok, så jag bokade flygbiljetter dit och sedan separata biljetter till Yangon. Visumreglerna förändrades två veckor efter bokning – nu var det möjligt att söka elektronisk visum. Detta gjorde att jag fick flera dagar i Bangkok tillgodo. Jag klagade inte! Det är svårt att bli uttråkad i en stad av en sådan magnitud. Dessutom kan man bo på ett fyrstjärnigt Novotel med utomhuspool för drygt 300 spänn. Vem kunde ana att årets första dopp skulle ske under en novembereftermiddag i Bangkok? I Thailand är gästvänligheten hög och priserna låga, åtminstone resonerade jag så innan jag hade upptäckt grannlandet Myanmar (Burma). Thailands monopolistiska ställning på turismmarknaden är i fara.
Wat Arun i Bangkok sett fron floden Chao Phraya. 10 november 2014.
Ett land som definitivt är på uppgång gällande turism är Myanmar (Burma). Jag valde att i år passa på att besöka landet ”innan det är försent”. Det finns de som tror att Myanmar inom en framtid kan bli ”det nya Thailand”. Efter att ha besökt landet för några veckor sedan förstår jag hur de tänker. Myanmar är gästvänligare, billigare och betydligt mer orört än Thailand. Min resa blev väldigt lyckad. Jag besökte tre helt olika platser: femmiljonersstaden Yangon, den antika ruinstaden Bagan och den kritvita kilometerlånga stranden Ngapali. Jag har under flera år letat efter det genuina Asien och känner att jag äntligen har hittat hem.
Utsikt från Shwesandaw Pagoda i Bagan. 15 november 2014.
Tidsskillnad +5,5 timmar. När klockan är 09:00 i Sverige är den 14:30 i Myanmar.
Folkmängd 51 miljoner.
Statsskick Sedan 2010 är landet formellt sett en parlamentarisk demokrati.
Flyga dit Yangon är den vanligaste ankomstporten i Myanmar. Billigast är att boka flyg till Bangkok t/r (jag betalade 6 400 kr för direktflyg med Thai Airways i november) och sedan separata biljetter med lågprisbolag. Billigast är Air Asia, jag betalade under 300 kr för en enkelbiljett från Bangkok till Yangon.
Visum Krävs för samtliga medborgare. Sedan hösten 2014 kan svenska medborgare söka elektroniskt visum online, priset är 50 USD. Instruktioner finns i ett tidigare inlägg.
* * * * *
”MAGISKA OCH OEXPLOATERADE MYANMAR”
8–23 november 2014
Lördagen den 8 november 2014 påbörjade jag en två veckor lång resa som skulle ta mig till Myanmar, eller Burma som britterna valde att kalla landet, via den thailändska megastaden Bangkok. November är perfekt resemånad – Sverige är som gråast och flygbiljetter är förhållandevis billiga. Resan började denna gång ovanligt bekvämt. Eftersom jag fortfarande reser till ungdomspris valde jag att resa med Arlanda Express till flygplatsen. Därefter blev det direktflyg med Thai Airways till Bangkok. Planet avgick i tid, strax efter kl. 13:30. Flygresan tog endast 9 timmar 30 minuter och vi ankom på Suvarnabhumiflygplatsen strax före kl. 5 morgonen därpå. Det var ingen kö till passkontrollen vid den här tiden, skönt.
Eftersom att jag inte hade någon brådska valde jag att vänta in flygtåget (Bangkok Suvarnabhumi Airport Rail Link) som skulle börja gå strax efter kl. 6. Priset på 45 baht (cirka 10 kr) är oförändrat sedan jag var där sist år 2011. Det var mäktigt att från tåget se soluppgången över Bangkoks förorter och känna fukten varje gång dörrarna öppnades. Bara några timmar tidigare hade jag ju befunnit mig i Hässelby! Vid ändstationen Phaya Thai (พญาไท) bytte jag till Bangkok Skytrain (BTS). Att flyga förbi Bangkoktrafiken i upphöjda, luftkonditionerade tåg är inte dumt. Varje resa kostar dock omkring 40 baht, men med ett förladdat Rabbitkort behöver man åtminstone inte köpa biljett varje gång.
Jag kom fram till mitt hotell, Novotel Bangkok Fenix Silom, strax efter kl. 7 och frågade om det fanns möjlighet att checka in redan då. Precis som förväntat gick det inte, men de bedömde att ett rum på våning 15 skulle kunna stå klart omkring 10:30, vilket kändes bra. Jetlaggen hade inte hunnit kicka in riktigt än. Jag begav mig ut igen och redan före kl. 9 hade temperaturen letat sig upp till 30 grader. I Sverige frös jag i t-shirt, skjorta och chinos – i Bangkok svettades jag. Efter en långfrukost på stan återvände jag kl. 10 och rummet var klart. Jag fick ett rum på våning 8, men det fick duga – nu skulle jag äntligen kunna få lägga mig och sova lite. Efter ett par timmars sömn gick jag raka vägen till hotellets utomhuspool en trappa ner. Trots den härliga sommaren vi hade i Sverige i år blev det under en novembereftermiddag i Bangkok som jag tog årets första dopp. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!
Ombord Thai Airways TG961 från Stockholm (ARN) till Bangkok (BKK) den 8 november 2014. Bra service och underhållning gjorde det till en behaglig flight. Flygplanstypen är Boeing 777-300ER.
Semestern kan börja! Bild från poolen på Novotel Bangkok Fenix Silom, mitt hotell i Bangkok.
Middag intogs på en restaurang på MBK Center i närheten av Siam (สถานีสยาม), den plats som många skulle definiera som Bangkoks absoluta centrum. Som turist i Bangkok är det svårt att inte hamna vid Siam, även om det mesta som finns där är gigantiska köpcentrum som nämnda MBK, men även Siam Paragon och Central World Plaza – som till skillnad från MBK bara säljer autentiska varor. Det blev »Pad Thai Gai« till middag två dagar i rad – gott. Cirkapriset är 80 baht vilket blir under 20 kr. Det låter billigt, eller hur? Men då hade jag ju ännu inte kommit till Myanmar… Efter några dagar i Myanmar vande jag mig vid en helt annan prisnivå. När jag senare återvände till Bangkok kändes det helt plötsligt dyrt.
Eftersom det inte var mitt första besök i Bangkok hade jag ju avverkat stadens ”måsten”. Det var därför befriande att planlöst kunna vandra omkring i staden, en stad där man aldrig kan förvänta sig vad som finns runt nästa hörn. Utöver ankomstdagen söndag hade jag en måndag och en tisdag till förfogande innan jag på onsdagen skulle resa vidare till Yangon. Under måndagen promenerade jag från mitt hotell i Silom till Siam. Längs vägen passerade jag parken Lumphini (สวนลุมพินี) som visade sig vara en oas mitt i Bangkok, inte helt olik Century Parki Shanghai som jag besökte förra året. Tänk att det kunde finnas ett aktivt djurliv mitt inne i Bangkok, gratis inträde var det också. Jag fortsatte sedan norrut och passerade toppuniversitet Chulalongkorn University. Skoluniform hade jag gärna varit utan, men en lunch för 30 baht hade jag ju inte tack nej till som student.
Eftermiddagen spenderades vid poolen, igen. Att ha tillgång till pool när man besöker en så kaotisk stad som Bangkok är helt underbart, speciellt under de heta eftermiddagstimmarna. Efter att ha laddat batterierna valde jag att åka till Khao San Road (ถนนข้าวสาร), Bangkoks kända, men svåråtkomliga backpackergetto. Såvida man inte vill fördjupa sig i Bangkoks komplicerade bussystem är båt det mest effektiva transportsättet. Fördelen med att bo i Silom är att man har nära till Chao Phraya (แม่น้ำเจ้าพระยา), floden som rinner mitt genom Bangkok. Den cirka 30 minuter långa båtresan kostade endast 15 baht och rekommenderas verkligen. Efter att ha virrat omkring lite hittade jag till slut fram till Khao San Road. Bortsett kostymförsäljarna är det en ganska trevlig plats, men skulle inte vilja bo där på grund av svåråtkomligheten. Efter middag och ett par »Chang« blev det taxi (tyvärr) tillbaka till hotellet.
En båttur på floden Chao Phraya är ett utmärkt sätt att nå Khao San Road. Dessutom en fin solnedgångsaktivitet.
Den sista dagen i Bangkok kändes som en utfyllnadsdag. Tanken med tre nätter i Bangkok var ju att jag skulle söka burmesiskt visum där, något som inte längre blev nödvändigt när elektroniska visum infördes några veckor efter att jag hade bokat flygbiljetterna. Jag valde att återbesöka Wat Pho (วัดโพธิ์), ett av Bangkoks största, äldsta och mest berömda tempelkomplex. Förra gången råkade jag missa den väldiga, gyllene, liggande Buddha som finns där – så trots att jag hade varit där förutom så blev det faktiskt en ny upplevelse. Trots all kommers kring Wat Pho går det faktiskt att hitta platser som man kan vara helt ensam på, min favoritplats är det sydostliga hörnet. Något som jag inte heller gjorde förra gången i Thailand var att åka tuk-tuk. Målet var att åka från Wat Pho till tågstationen Hualamphong. Den första chauffören ville ha 300 baht och den andra 200 baht. Jag gick en bit från turisttäta Wat Pho och fick då ett pris på 100 baht, så jag valde att åka med denna. Ärlighet varar längst.
Det första mötet med Myanmar – femmiljonersstaden Yangon
Efter att ha vandrat omkring från det ena köpcentrumet till det andra kring Siam kände jag mig absolut färdig med Bangkok. Jag kände mig oerhört peppad, men lite nervös, inför morgondagens resa till Yangon. På onsdagen blev det någorlunda tidig uppstigning, planet skulle avgå 11:35 från Bangkoks fd storflygplats Don Mueang. Det visade sig vara väldigt smidigt att åka kollektivt dit, vilket är tvärtemot vad jag hade trott. Jag tog BTS from Silom till ändstationen Mo Chit (สถานีหมอชิต) och därifrån buss A1, som endast kostade mig 30 baht. När jag fick höra att Air Asia för två år sedan flyttade all trafik från Suvarnabhumi till Don Mueang suckade jag, men jag är allt annat än missnöjd med Don Mueang och Air Asia. Check-in gick oerhört smidigt, de tillämpar ”all flights”-principen vilket gör att man slipper vänta.
Onsdagen den 12 november var det äntligen dags för vidareresan till Myanmar (Burma). Jag flög med Thai Air Asia från Bangkoks fd storflygplats Don Muang till Myanmars största stad Yangon.
Både check-in-personalen och passkontrollanten letade efter mitt burmesiska visum, men att visa upp mitt utskrivna A4-papper som bekräftade att jag hade erhållit ett elektroniskt visum fungerade utmärkt. Passkontrollanten tittade inte ens på pappret. Trots heltäckningsmattorna och det låga taket upplevde jag Don Mueang som luftigt. Det kan ju bero på att det inte avgår så mycket flighter därifrån som det gjorde förr, men också för att det var en onsdag mitt på dagen. Min flight till Yangon var långt ifrån full. Det var blandade nationaliteter på flighten, men säkert en tredjedel var västerlänningar. Planet avgick något sent, men landade i Yangon i tid – ungefär vid 12:30, vilket dock innebär att klockan är 13:00 i Bangkok – det är nämligen en tidsskillnad på 30 minuter.
Myanmar såg magiskt ut från luften. Så långt ögat kunde nå kunde jag se gylllene pagoder utspridda längs fälten. Det såg oerhört fridfullt ut och det kändes som att jag var på väg mot något annorlunda och orört. I taxin från flygplatsen kunde jag inte sluta le. De flesta män bär »longyi«, ett kjolliknande plagg som knyts längs midjan och både män och kvinnor sminkar sig med »thanaka«, en gulvitt kosmetiskt produkt gjord på bark som används både av estetiska skäl så väl som solskydd. Rent och städat är det också, trots att Myanmar är Asiens nästfattigaste land. Efter en dryg halvtimme ankommer jag till Shwedagon Pagoda (ရွှေတိဂုံစေတီတော်), en 99 meter hög gyllene stupa synlig från i princip hela Yangon. Skorna tas av i respekt. Jag har aldrig gått så mycket barfota på så kort tid som i Myanmar!
Direkt efter ankomst i Yangon tog jag taxi till berömda Shwedagon Pagoda. Jag kunde inte inte sluta le. Det kändes magiskt att vara där.
Framme vid Shwedagon Pagoda
Shwedagon blir mitt första riktiga med Myanmar och dess folk. Trots att det är en av landets mest besökta platser är det ganska lite folk där. De turister jag såg var inhemska. Man märker att de inhemska turisterna inte är vana vid att se västerlänningar genom de nyfikna blickar som jag fick. Så ofta som jag kunde svarade jag med vänligt »minglabar«, ”hej” på burmesiska, varpå man alltid fick ett glatt »minglabar«,tillbaka. Ett ord, en hälsning, gör verkligen skillnad. Som västerlänning känner man sig oerhört välkommen i Myanmar. Burmeserna är stolta över sitt land och pratar gärna om frihetskämpen Aung San och hans dotter – ”The Lady” – Aung San Suu Kyi, som erhöll Nobels fredspris. Att turismen nu är på uppgång bekräftar att vi i västvärlden inte har glömt bort Myanmar.
Det finns visserligen något slags bussnät i Yangon, men så länge man inte räknar kronor finns det ingen anledning att fördjupa sig i detta. Taxi blir det bästa transportmedlet i stan. Taxiresor inom centrala Yangon kostar ungefär 2000 – 4000 kyats, vilket är ungefär 15 – 30 kr. Taxichaufförerna verkar vara universellt ärliga, dessutom. På onsdagseftermiddagen checkade jag på Clover City Center Hotel i centrala Yangon. Hotellrummet är enkelt, men rent. Läget är dessutom oslagbart. Det är promenad avstånd till Sule Pagoda (ဆူးေလဘုရား), stadens absolut centrum, där brittiska kolonialbyggnader som Yangons rådhus står på rad inför parken Mahabandoola med självständighetsmonumentet i centrum. Den populära bazaaren Bogyoke Aung San Market, eller Scott’s Market som den kallas i folkmun efter de som byggde den, ligger runt hörnet.
I centrala Yangon finns också ett gäng enklare restauranger. Min favorit blev 999 Shan Noodle Shop där jag åt middag två kvällar i rad. Restaurangen serverar mat från Shanstaten, en region som gränsar till både Kina och Thailand vilket märks på rätterna de serverar. Det är också här som jag får en chock när jag inser hur billigt det är att äta ute i Myanmar, inte för burmeserna själva som sliter för en månadslön på under 100 dollar, utan för oss som har turen att komma från den rika världen. Rätterna på oturistiga 999 Shan Noodle Shop ligger på 1000 till 3000 kyats, cirka 8 till 24 kr. Senare konstaterade jag att samma prisläge råder i aningen mer turisttäta Bagan och Ngapali. För den som har fått sina smaklökar bortbrända i Thailand kan man konstatera att burmesisk mat är något mildare, men smakrik och god.
Utsikt från mitt hotellrum på Clover City Center Hotel mitt i centrala Yangon. Ett utmärkt läge som jag rekommenderar framför alla andra platser i Yangon.
Min favoritrestaurang i Yangon blev 999 Shan Noodle Shop. Billig (rätter för 1000 till 3000 kyats) och god mat från staten Shan i norra Myanmar. Bra läge mitt i smeten!
De två kvällar jag hade till förfogande i Yangon spenderades i baren på Sule Shangri-La Hotel, det enda femstjärniga i centrala Yangon. Det blev som en oas för mig, bort från allt stök på gatan. Det enda som påminde om var någonstans i världen jag befann mig var glaset av det lokala ölet framför mig. Under happy hour fick man två öl för 3000 kyats. Var någonstans i världen kan man få två öl (dock 33 cl på fat) för 24 kr på ett femstjärnigt hotell? Senare under resan lärde jag mig att standardpriset för en 640 ml flaska Myanmarär 2000 kyat. Men där och då kändes det som en bra deal (och det är det ju, om man tänker efter). Precis som under hela min Myanmarvistelse blev det en tidig första kväll i landet. Den som åker till Myanmar med avsikten att festa natten lång bör nog tänka om.
Dagen därpå hade jag planerat i förväg – det gällde ju att vara så effektiv som möjligt under min enda hela dag i Yangon. Efter frukost begav jag mig ut på en stadsvandring i centrala Yangon. Längs vägen stannade jag till vid det anrika Strand Hotel, en viktoriansk byggnad som under sin storhetstid var ett av de mest exklusiva hotellen i det Brittiska Imperiet. Ärligt talat var jag inte jätteimponerad, jag skulle i alla fall inte kunna tänka mig att lägga 3 500 kr för en natt där. Hotellet verkar leva på sitt rykte. Jag fortsatte sedan till Scott’s Market, men när man reser med enbart en 35 liters ryggsäck är det svårt att göra några större inköp. En kylskåpsmagnet fick räcka. Promenaden fortsatte sedan till Yangons tågstation några kvarter österut.
När jag forskat lite på vad man kan göra i Yangon verkade ett varv med det lokala pendeltåget längs Yangon Circular Railway vara ett förslag. På tågstationen köpte jag en biljett utan att veta vad jag skulle förvänta mig. Biljetten kostade mig 200 kyats, cirka 1 kr 50 öre. Jag hoppade på första bästa tåg och påbörjade en tre timmar lång resa längs Yangons förorter, slumkvarter och utkanter. Min plan var att hoppa av någonstans längs vägen och ta taxi tillbaka, men jag beslöt mig snabbt för att fullgöra cirkeln. Tågresan var ett utmärkt sätt att komma lokalbefolkningen och det verkliga livet närmare, tåget rörde sig inte med ljusets hastighet direkt. Det var kul där och då, men samtidigt var jag glad att jag inte hade valt tåg för transporter runt om i landet. Det hade blivit alldeles för obekvämt och tidsödande.
Gatuscen från centrala Yangon. Stora delar av centrala Yangon består av ganska smala gränder, som denna. Notera även hur färgglada vissa av lägenhetshusen är.
Under den tre timmar långa tågfärden genom Yangon passerades flera marknader. En av de större, Insein, syns här.
Ensam på en elcykel genom Bagan
På fredagsmorgonen var det dags att lämna Yangon, vilket kändes bra. Två nätter var alldeles lagom med tanke på att jag hade tillbringat tre nätter i Bangkok precis före. Nu var det dags att ta sig till Bagan (ပုဂံ), en plats långt bort från avgaser, smog och trafikstockningar. Flygresan till Nyaung U (ညောင်ဦးမြို့) blev mitt första möte med det burmesiska inrikesflyget. På inrikesterminalen finns inga informationsskärmar. Detta innebär att man som resenär själv måste reda ut var man ska checka in, vilken gate planet avgår från och när – förseningar är vanligt tyvärr. Jag reste med det nyetablerade flygbolaget Golden Myanmar Airlines. Planet blev drygt 2 timmar försenat. Förseningen berodde delvis på att Air Force One med Obama ombord landade framför ögonen på mig. Flygresan gick annars bra, det fransktillverkade propellerplanet var nästintill nytt.
Vid ankomsten till Nyaung U började jag med att köpa en biljett som skulle tillåta mig att fritt besöka Bagans tempel under fem dagar. Biljetten var ganska dyr med burmesiska mått, 15 dollar. Kontroller visade sig faktiskt göras då och då, jag behövde visa biljetten vid två tillfällen. På eftermiddagen checkade jag in på Thante Hotel i Nyaung U. Som turist i Bagan har man tre byar man kan välja att bo i, Old Bagan och New Bagan är de andra två. Även om man har lite närmare till templen om man bor i Old Bagan så var jag mycket nöjd med Nyaung U. Det är absolut inget partyställe, men längs med Restaurant Row finns åtminstone ett dussintal restauranger att välja bland. Nackdelen med mitt hotell var att det ligger lite avsides, men att promenera ensam i mörkret är inga problem i fridfulla Nyaung U.
Efter utomhusfrukost i hotellets lummiga trädgård var det dags för resans absoluta höjdpunkt, utforskandet av Bagan. Det finns flera sätt att transportera sig runt Bagan. En del väljer häst och vagn, andra cykel och några bil. Jag valde att hyra ett fordon som formellt kallas för elcykel (”e-bike”)för att kringgå regeln som säger att utlänningar inte får framföra bilar och motorcyklar, men som snarare liknar en moped. Till skillnad från många andra upplevde jag inte problem med min e-bike. Den var lättnavigerad, laddningen höll hela dagen och jag fick aldrig någon punktering trots mycket körning på grusvägar av varierande skick. Trots att den inte gjorde mer än 30 km/h så var det härligt att susa förbi den stackars skara turister som valde att cykla i den 35-gradiga hettan. Det såg onekligen svettigt ut!
Det finns flera flygbolag som trafikerar sträckan Yangon-Nyaung U (Bagan) och samtliga gör det med liknande flygplan som jag flög med, turboproppen ATR72. Golden Myammar Airlines, som jag flög med, använder sprillans nya plan men samtidigt så blev planet drygt 2 timmar sent. Blandade intryck.
Bagans tempel blev resans höjdpunkt – utan tvekan!
Ölplats i Nyaung U en lördag kväll i november. Vad mer kan begära än en flaska Myanmar och lite skön livemusik från ett kompisgäng som firar att det är helg?
Bagans vidsträckta tempel, då? Att besöka vartenda ett är en omöjlighet, det finns över 2 000 stycken utspridda längs de förvånansvärt gröna fälten. Ärligt talat är det nog ingen som skulle vilja det, efter två fulla dagar tyckte åtminstone jag att jag hade sett tillräckligt. Tjusningen ligger i att ge sig ut på de ödsliga grusvägarna och stanna till när man känner för det, mitt ute i ”ingenstans”. Då och då möts man av någon bonde som vallar sina får eller transporterar varor med häst och vagn. Bagan är en harmonisk och fotogenisk plats som gör sig extra bra vid solnedgången. Bästa utsikt får man från Shwesandaw Pagoda, men att köa för att se solnedgången var inget för mig. Den tredje och sista solnedgången såg jag ensam från taket på ett litet mindre tempel, en solnedgång som jag kommer att minnas länge med värme. I Bagan passade jag även på att köpa med mig lite souvenirer som handtillverkas av lokalbefolkningen under lågsäsong.
Lata dagar på orörda Ngapali Beach
Efter tre nätter i Bagan fortsatte jag till Ngapali Beach. Jag flög denna gång med Air KBZ och mellanlandade i Heho där ungefär hälften av passagerarna klev av. I närheten av Heho finns den populära sjön Inle. Personen som hamnade bredvid mig på flighten vidare till Thandwe visade lite bilder från Inle, jag var inte jätteimponerade och kände att det var ett rätt val att fortsätta till Ngapali. På flygplatsen i Thandwe (သံတွဲမြို့) blev jag förvånad när en person från Thande Beach Hotel stod och väntade på mig. Transport ingick tydligen i priset! Men så kostar också ett rum ungefär två burmesiska månadslöner per natt. När jag kom fram till hotellet vid 11:30-tiden var rummet redan klart. Nästan direkt bytte jag om till badkläder. Hotellet ligger mitt på den 7 km långa stranden. Precis som så många gånger tidigare i Myanmar kunde jag inte sluta le. Aldrig nånsin har jag varit på en så orörd strand som Ngapali. Jag frågade mig själv: var är alla människor? Varför åker man till Thailand när man kan åka hit?
Svaret på frågan är att Ngapali är svårtillgängligt. För att överhuvudtaget få komma in i Myanmar måste man ju som bekant ha förberett ett visum. För att sedan nå Ngapali måste man först flyga via någon asiatisk storstad till Yangon. Därifrån måste man boka separata biljetter med burmesiskt inrikesflyg, vilket inte är så enkelt att boka hemifrån – bara ett fåtal flygbolag tillämpar elektroniska biljetter och onlinebokning. De som gör det är oftast dyra. Hotellen i Ngapali är inte heller gratis – räkna med 1 000 kr per natt, vilket är bra mycket dyrare än närliggande Thailand. Men tar man sig till slut dit, som jag gjorde – till slut, så belönas man rejält. På den kritvita Ngapali finns ingen trängsel, inga barnfamiljer och inga blaskiga bufféer. Bortsett ett par ”sand-mellan-tårna-restauranger” är Ngapali helt orörd. Hotellen håller dessutom hög kvalitet.
Ngapali Beach är än så länge väldigt orörd, man kan i princip räkna antalet människor på den 7 km långa stranden. Passa på att åk nu innan det är för sent.
Lata dagar på Ngapali Beach.
Det blev tre nätter i Ngapali. Jag gjorde inte så mycket mer än att vila och bada under de där dagarna. Vädret var på topp. Det turkosblåa havet var så varmt att även en badkruka som jag inte hade några problem med att hoppa i. Det var längesen jag badade så här mycket! Extra härligt kändes det såklart när jag funderade på vad jag skulle ha gjort om jag hade varit kvar i Stockholm istället. Dagarna passerade förbi snabbt, men inte kvällarna. Till Ngapali reser man i regel inte ensam upptäckte jag. På så vis kunde jag ibland känna mig lite utanför. Jag sökte mig till en lite mer avsides restaurang, Htay Htay’s Kitchen, där jag fick lite kontakt med ungdomarna som jobbar där. Många ungdomar i Myanmar tvingas till hårt arbete när deras familjer hamnar i ekonomisk knipa. Betänk då att en månadslön i Myanmar kan ligga på så lite som 40 dollar.
Tillbaka till verkligheten
När solen hade gått ner en sista gång över Ngapali påbörjade jag den långa hemresan till Stockholm, åtminstone kändes det så. Innan dess hade jag ju en natt i Yangon och sedan ytterligare en till i Bangkok att se framemot, men det kändes som resan var på väg mot ett slut. Egentligen hade jag velat skippa natten i Yangon, men hotellet i Ngapali var fullbokat så jag blev mer eller mindre tvungen. Jag hade ju visserligen kunnat byta hotell, men det kändes också krångligt. Flygplatsen i Thandwe visade sig vara riktigt underutvecklad. Det finns inga staket längs flygplatsen, inte ens intill den lilla terminalbyggnaden. Om man så hade velat hade man kunnat gå runt den och in på startbanan. Säkerhetskontrollen kändes mer som en formalitet – min vattenflaska fick jag med mig utan någon reaktion. Det var kanske inte så konstigt i och för sig, det finns ingenting mer än ett par sittplatser och en toalett efter säkerhetskontrollen.
I Yangon checkade jag in på Holiday Hotel, några kilometer norr om centrala Yangon. Min sista kväll i Myanmar tillbringade jag på det närliggande lyxhotellet Chatrium. Till middagen prövade jag ett glas av det lokala rödvinet Red Mountain. Det smakade helt okej, men det var inte värt 7 dollar. Med största sannolikhet kostar en flaska i en välsorterad affär (som det faktiskt finns några stycken av i Yangon) inte ens 7 dollar. Dagen därpå checkade jag ut direkt efter frukost. Planet tillbaka till Bangkok skulle inte avgå förrän 17:35, vilket inte var helt optimalt. När jag bokade den relativt sena flighten var ju tanken att jag skulle komma från Ngapali samma dag. Den här dagen kändes därför lite som ”utfyllnad”. Å andra sidan fick jag ju se lite nya sidor av Yangon.
Jag promenerade längs den brittbyggda konstsjön Kandawgyi (ကန်တော်ကြီး) mot Shwedagon Pagoda. Istället för att besöka den igen (ganska dyrt, 8000 kyats för oss utlänningar) så rundade jag den och fortsatte till Yangons folkets park. Även den var dyr att besöka, 5000 kyats för västerlänningar och 300 kyats för lokalbefolkningen. Men visst, svenskar har ungefär 50 gånger så hög inkomst som burmeser! Det som jag tjänar på mitt jobb i Stockholm efter två timmars arbete motsvarar en månadslön för majoriteten av den arbetande burmesiska befolkningen. Hur som helst så upplevde jag folkets park som ganska tråkig, det var mest en massa nykära par där. Det fanns dock en kul och aningen knäpp attraktion som föll mig i smaken. I parken finns nämligen en avställd Fokker från det statliga flygbolaget Myanma Airways som tillåts kliva ombord och utforska.
Efter att ha gått en sväng på en närliggande luftkonditionerad galleria tog jag taxi till Yangons flygplats. Inte heller utrikesterminalen var mycket att hänga i julgranen. Hur kan det endast finns ett litet, dyrt och tråkigt kafé på en internationell flygplats som hanterar miljontals passagerare per år? Kaféet var så fullt att man tvingade ensamätande gäster att dela bord. Innan jag boardade planet till Bangkok växlade jag tillbaka min sista kyats till dollar. Kyats är värdelösa utanför Myanmar eftersom det är olagligt att föra ut valutan ur landet. Jag behöll dock en 500 kyatssedel som souvenir. Myanmarvistelsen blev betydligt billigare än förväntat, jag gjorde av med cirka 170 kr per dag, så med mig hem fick jag dessutom en del oväxlade amerikanska dollar. Aldrig någonsin har mina resekostnader varit så låga. Bara några månader tidigare satt jag på Ritz-Carlton i Moskva och sippade på en drink för 170 kr. Jag älskar kontrasterna!
Klockan 19:30 landade jag på Don Mueang (DMK) i Bangkok. Jag var ivrig att snabbt ta mig ner till Silom, den sista natten till ära skulle jag ju bo på femstjärniga Shangri-La Bangkok precis vid floden Chao Phraya. Eftersom Myanmarvistelsen blev så otrolig billig så tänkte jag unna mig taxi trots att hyfsad kollektivtrafik finns, till skillnad från i Myanmar. Jag fick dock en smärre chock när jag såg hur lång KÖ det var till taxibilarna. I samma ögonblick såg jag hur bussen A1 stannade förbi precis utanför ankomsthallen. Valet blev enkelt, det blev buss till Mo Chit och sedan BTS Skytrain. Paradoxalt nog blev alltså kollektivtrafiken det snabbaste sättet att ta sig till hotellet! När jag checkade in på hotellet frågade jag om det fanns möjlighet för sen utcheckning, planet tillbaka till Stockholm skulle avgå sent på kvällen därpå. Att behålla rummet kostnadsfritt till kl. 14 var inga problem.
Shangri-La rankas ofta som ett av Bangkoks bästa hotell och det blev ett mycket bra avslut på en mycket bra semester. Efter frukost hängde jag vid hotellets väldesignade pool. Under två veckor hade jag haft tillgång till pool och/eller strand konstant förutom under de tre nätterna jag totalt tillbringade i Yangon, så det kändes vemodigt när klockan närmade sig 14 och det var dags för semesterns sista dopp. Efter att ha checkat ut begav jag mig ut på stan för en sista sväng. Det är dock svårt att uppskatta de där sista timmarna när man har en så pass lång resa framför sig. Jag återvände till hotellet för att hämta väskan och påbörjade resan till Suvarnabhumiflygplatsen vid 19:30-tiden trots att planet inte skulle avgå förrän kl. 01:30. Väl på flygplatsen kunde jag checka in direkt – Thai Airways tillämpar principen ”all flights”, vilket var skönt. Det är betydligt mindre stökigare på insidan eftersom bara resenärer har tillstånd att vara där.
I väntan på planet passerade timmarna ganska fort ändå. Planet till Stockholm avgick i tid och det blev en ganska behaglig flygresa. Att flyga direkt och inte behöva byta plan i Mellanöstern, som jag har gjort tidigare, kändes skön. På utresan har jag inga som helst problem med flygbyten, men när man ska hem vill jag att det ska gå så fort som möjligt. Fick faktiskt en del sömn på planet, tror jag i alla fall. Det dröjde 6 timmar in tills jag ens slog på underhållningssystemet! Vi landade på Arlanda flygplats omkring 06:30 och jag kunde konstatera att semestern var slut för denna gång. Men, Myanmar, misströsta dig inte – I think this is the beginning of a beautiful friendship.
Trött och utmattad inför nattflygningen från Bangkok-Suvarnabhumi till Stockholm-Arlanda, men samtidigt fylld med intryck och upplevelser efter två veckor på resande fot. Myanmar överträffade verkligen mina förväntningar och jag rekommenderar varmt en resa dit!
Fredriks resor 