Här, där och överallt.
Den 14 november 2015, efter månader av väntan, var det äntligen dags för mig och Malin att påbörja den två veckor långa Thailandsresan. Semestern blev lyckad – de tre resmålen (Bangkok, Chiang Mai och Koh Chang) kändes lagom varierande och allt flöt på extremt bra. Nedan publicerar jag lite bilder från resan. En mer detaljerad reseberättelse kommer naturligtvis också – håll ut! 🙂
* * * * *
Huvudstad
Naypyidaw (နေပြည်တော်).
Tidsskillnad
+5,5 timmar. När klockan är 09:00 i Sverige är den 14:30 i Myanmar.
Folkmängd
51 miljoner.
Statsskick
Sedan 2010 är landet formellt sett en parlamentarisk demokrati.
Flyga dit
Yangon är den vanligaste ankomstporten i Myanmar. Billigast är att boka flyg till Bangkok t/r (jag betalade 6 400 kr för direktflyg med Thai Airways i november) och sedan separata biljetter med lågprisbolag. Billigast är Air Asia, jag betalade under 300 kr för en enkelbiljett från Bangkok till Yangon.
Visum
Krävs för samtliga medborgare. Sedan hösten 2014 kan svenska medborgare söka elektroniskt visum online, priset är 50 USD. Instruktioner finns i ett tidigare inlägg.
* * * * *
”MAGISKA OCH OEXPLOATERADE MYANMAR”
8–23 november 2014
Lördagen den 8 november 2014 påbörjade jag en två veckor lång resa som skulle ta mig till Myanmar, eller Burma som britterna valde att kalla landet, via den thailändska megastaden Bangkok. November är perfekt resemånad – Sverige är som gråast och flygbiljetter är förhållandevis billiga. Resan började denna gång ovanligt bekvämt. Eftersom jag fortfarande reser till ungdomspris valde jag att resa med Arlanda Express till flygplatsen. Därefter blev det direktflyg med Thai Airways till Bangkok. Planet avgick i tid, strax efter kl. 13:30. Flygresan tog endast 9 timmar 30 minuter och vi ankom på Suvarnabhumiflygplatsen strax före kl. 5 morgonen därpå. Det var ingen kö till passkontrollen vid den här tiden, skönt.
Eftersom att jag inte hade någon brådska valde jag att vänta in flygtåget (Bangkok Suvarnabhumi Airport Rail Link) som skulle börja gå strax efter kl. 6. Priset på 45 baht (cirka 10 kr) är oförändrat sedan jag var där sist år 2011. Det var mäktigt att från tåget se soluppgången över Bangkoks förorter och känna fukten varje gång dörrarna öppnades. Bara några timmar tidigare hade jag ju befunnit mig i Hässelby! Vid ändstationen Phaya Thai (พญาไท) bytte jag till Bangkok Skytrain (BTS). Att flyga förbi Bangkoktrafiken i upphöjda, luftkonditionerade tåg är inte dumt. Varje resa kostar dock omkring 40 baht, men med ett förladdat Rabbitkort behöver man åtminstone inte köpa biljett varje gång.
Jag kom fram till mitt hotell, Novotel Bangkok Fenix Silom, strax efter kl. 7 och frågade om det fanns möjlighet att checka in redan då. Precis som förväntat gick det inte, men de bedömde att ett rum på våning 15 skulle kunna stå klart omkring 10:30, vilket kändes bra. Jetlaggen hade inte hunnit kicka in riktigt än. Jag begav mig ut igen och redan före kl. 9 hade temperaturen letat sig upp till 30 grader. I Sverige frös jag i t-shirt, skjorta och chinos – i Bangkok svettades jag. Efter en långfrukost på stan återvände jag kl. 10 och rummet var klart. Jag fick ett rum på våning 8, men det fick duga – nu skulle jag äntligen kunna få lägga mig och sova lite. Efter ett par timmars sömn gick jag raka vägen till hotellets utomhuspool en trappa ner. Trots den härliga sommaren vi hade i Sverige i år blev det under en novembereftermiddag i Bangkok som jag tog årets första dopp. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!
Middag intogs på en restaurang på MBK Center i närheten av Siam (สถานีสยาม), den plats som många skulle definiera som Bangkoks absoluta centrum. Som turist i Bangkok är det svårt att inte hamna vid Siam, även om det mesta som finns där är gigantiska köpcentrum som nämnda MBK, men även Siam Paragon och Central World Plaza – som till skillnad från MBK bara säljer autentiska varor. Det blev »Pad Thai Gai« till middag två dagar i rad – gott. Cirkapriset är 80 baht vilket blir under 20 kr. Det låter billigt, eller hur? Men då hade jag ju ännu inte kommit till Myanmar… Efter några dagar i Myanmar vande jag mig vid en helt annan prisnivå. När jag senare återvände till Bangkok kändes det helt plötsligt dyrt.
Eftersom det inte var mitt första besök i Bangkok hade jag ju avverkat stadens ”måsten”. Det var därför befriande att planlöst kunna vandra omkring i staden, en stad där man aldrig kan förvänta sig vad som finns runt nästa hörn. Utöver ankomstdagen söndag hade jag en måndag och en tisdag till förfogande innan jag på onsdagen skulle resa vidare till Yangon. Under måndagen promenerade jag från mitt hotell i Silom till Siam. Längs vägen passerade jag parken Lumphini (สวนลุมพินี) som visade sig vara en oas mitt i Bangkok, inte helt olik Century Park i Shanghai som jag besökte förra året. Tänk att det kunde finnas ett aktivt djurliv mitt inne i Bangkok, gratis inträde var det också. Jag fortsatte sedan norrut och passerade toppuniversitet Chulalongkorn University. Skoluniform hade jag gärna varit utan, men en lunch för 30 baht hade jag ju inte tack nej till som student.
Eftermiddagen spenderades vid poolen, igen. Att ha tillgång till pool när man besöker en så kaotisk stad som Bangkok är helt underbart, speciellt under de heta eftermiddagstimmarna. Efter att ha laddat batterierna valde jag att åka till Khao San Road (ถนนข้าวสาร), Bangkoks kända, men svåråtkomliga backpackergetto. Såvida man inte vill fördjupa sig i Bangkoks komplicerade bussystem är båt det mest effektiva transportsättet. Fördelen med att bo i Silom är att man har nära till Chao Phraya (แม่น้ำเจ้าพระยา), floden som rinner mitt genom Bangkok. Den cirka 30 minuter långa båtresan kostade endast 15 baht och rekommenderas verkligen. Efter att ha virrat omkring lite hittade jag till slut fram till Khao San Road. Bortsett kostymförsäljarna är det en ganska trevlig plats, men skulle inte vilja bo där på grund av svåråtkomligheten. Efter middag och ett par »Chang« blev det taxi (tyvärr) tillbaka till hotellet.
Den sista dagen i Bangkok kändes som en utfyllnadsdag. Tanken med tre nätter i Bangkok var ju att jag skulle söka burmesiskt visum där, något som inte längre blev nödvändigt när elektroniska visum infördes några veckor efter att jag hade bokat flygbiljetterna. Jag valde att återbesöka Wat Pho (วัดโพธิ์), ett av Bangkoks största, äldsta och mest berömda tempelkomplex. Förra gången råkade jag missa den väldiga, gyllene, liggande Buddha som finns där – så trots att jag hade varit där förutom så blev det faktiskt en ny upplevelse. Trots all kommers kring Wat Pho går det faktiskt att hitta platser som man kan vara helt ensam på, min favoritplats är det sydostliga hörnet. Något som jag inte heller gjorde förra gången i Thailand var att åka tuk-tuk. Målet var att åka från Wat Pho till tågstationen Hualamphong. Den första chauffören ville ha 300 baht och den andra 200 baht. Jag gick en bit från turisttäta Wat Pho och fick då ett pris på 100 baht, så jag valde att åka med denna. Ärlighet varar längst.
Det första mötet med Myanmar – femmiljonersstaden Yangon
Efter att ha vandrat omkring från det ena köpcentrumet till det andra kring Siam kände jag mig absolut färdig med Bangkok. Jag kände mig oerhört peppad, men lite nervös, inför morgondagens resa till Yangon. På onsdagen blev det någorlunda tidig uppstigning, planet skulle avgå 11:35 från Bangkoks fd storflygplats Don Mueang. Det visade sig vara väldigt smidigt att åka kollektivt dit, vilket är tvärtemot vad jag hade trott. Jag tog BTS from Silom till ändstationen Mo Chit (สถานีหมอชิต) och därifrån buss A1, som endast kostade mig 30 baht. När jag fick höra att Air Asia för två år sedan flyttade all trafik från Suvarnabhumi till Don Mueang suckade jag, men jag är allt annat än missnöjd med Don Mueang och Air Asia. Check-in gick oerhört smidigt, de tillämpar ”all flights”-principen vilket gör att man slipper vänta.
Både check-in-personalen och passkontrollanten letade efter mitt burmesiska visum, men att visa upp mitt utskrivna A4-papper som bekräftade att jag hade erhållit ett elektroniskt visum fungerade utmärkt. Passkontrollanten tittade inte ens på pappret. Trots heltäckningsmattorna och det låga taket upplevde jag Don Mueang som luftigt. Det kan ju bero på att det inte avgår så mycket flighter därifrån som det gjorde förr, men också för att det var en onsdag mitt på dagen. Min flight till Yangon var långt ifrån full. Det var blandade nationaliteter på flighten, men säkert en tredjedel var västerlänningar. Planet avgick något sent, men landade i Yangon i tid – ungefär vid 12:30, vilket dock innebär att klockan är 13:00 i Bangkok – det är nämligen en tidsskillnad på 30 minuter.
Myanmar såg magiskt ut från luften. Så långt ögat kunde nå kunde jag se gylllene pagoder utspridda längs fälten. Det såg oerhört fridfullt ut och det kändes som att jag var på väg mot något annorlunda och orört. I taxin från flygplatsen kunde jag inte sluta le. De flesta män bär »longyi«, ett kjolliknande plagg som knyts längs midjan och både män och kvinnor sminkar sig med »thanaka«, en gulvitt kosmetiskt produkt gjord på bark som används både av estetiska skäl så väl som solskydd. Rent och städat är det också, trots att Myanmar är Asiens nästfattigaste land. Efter en dryg halvtimme ankommer jag till Shwedagon Pagoda (ရွှေတိဂုံစေတီတော်), en 99 meter hög gyllene stupa synlig från i princip hela Yangon. Skorna tas av i respekt. Jag har aldrig gått så mycket barfota på så kort tid som i Myanmar!
Shwedagon blir mitt första riktiga med Myanmar och dess folk. Trots att det är en av landets mest besökta platser är det ganska lite folk där. De turister jag såg var inhemska. Man märker att de inhemska turisterna inte är vana vid att se västerlänningar genom de nyfikna blickar som jag fick. Så ofta som jag kunde svarade jag med vänligt »minglabar«, ”hej” på burmesiska, varpå man alltid fick ett glatt »minglabar«,tillbaka. Ett ord, en hälsning, gör verkligen skillnad. Som västerlänning känner man sig oerhört välkommen i Myanmar. Burmeserna är stolta över sitt land och pratar gärna om frihetskämpen Aung San och hans dotter – ”The Lady” – Aung San Suu Kyi, som erhöll Nobels fredspris. Att turismen nu är på uppgång bekräftar att vi i västvärlden inte har glömt bort Myanmar.
Det finns visserligen något slags bussnät i Yangon, men så länge man inte räknar kronor finns det ingen anledning att fördjupa sig i detta. Taxi blir det bästa transportmedlet i stan. Taxiresor inom centrala Yangon kostar ungefär 2000 – 4000 kyats, vilket är ungefär 15 – 30 kr. Taxichaufförerna verkar vara universellt ärliga, dessutom. På onsdagseftermiddagen checkade jag på Clover City Center Hotel i centrala Yangon. Hotellrummet är enkelt, men rent. Läget är dessutom oslagbart. Det är promenad avstånd till Sule Pagoda (ဆူးေလဘုရား), stadens absolut centrum, där brittiska kolonialbyggnader som Yangons rådhus står på rad inför parken Mahabandoola med självständighetsmonumentet i centrum. Den populära bazaaren Bogyoke Aung San Market, eller Scott’s Market som den kallas i folkmun efter de som byggde den, ligger runt hörnet.
I centrala Yangon finns också ett gäng enklare restauranger. Min favorit blev 999 Shan Noodle Shop där jag åt middag två kvällar i rad. Restaurangen serverar mat från Shanstaten, en region som gränsar till både Kina och Thailand vilket märks på rätterna de serverar. Det är också här som jag får en chock när jag inser hur billigt det är att äta ute i Myanmar, inte för burmeserna själva som sliter för en månadslön på under 100 dollar, utan för oss som har turen att komma från den rika världen. Rätterna på oturistiga 999 Shan Noodle Shop ligger på 1000 till 3000 kyats, cirka 8 till 24 kr. Senare konstaterade jag att samma prisläge råder i aningen mer turisttäta Bagan och Ngapali. För den som har fått sina smaklökar bortbrända i Thailand kan man konstatera att burmesisk mat är något mildare, men smakrik och god.
De två kvällar jag hade till förfogande i Yangon spenderades i baren på Sule Shangri-La Hotel, det enda femstjärniga i centrala Yangon. Det blev som en oas för mig, bort från allt stök på gatan. Det enda som påminde om var någonstans i världen jag befann mig var glaset av det lokala ölet framför mig. Under happy hour fick man två öl för 3000 kyats. Var någonstans i världen kan man få två öl (dock 33 cl på fat) för 24 kr på ett femstjärnigt hotell? Senare under resan lärde jag mig att standardpriset för en 640 ml flaska Myanmar är 2000 kyat. Men där och då kändes det som en bra deal (och det är det ju, om man tänker efter). Precis som under hela min Myanmarvistelse blev det en tidig första kväll i landet. Den som åker till Myanmar med avsikten att festa natten lång bör nog tänka om.
Dagen därpå hade jag planerat i förväg – det gällde ju att vara så effektiv som möjligt under min enda hela dag i Yangon. Efter frukost begav jag mig ut på en stadsvandring i centrala Yangon. Längs vägen stannade jag till vid det anrika Strand Hotel, en viktoriansk byggnad som under sin storhetstid var ett av de mest exklusiva hotellen i det Brittiska Imperiet. Ärligt talat var jag inte jätteimponerad, jag skulle i alla fall inte kunna tänka mig att lägga 3 500 kr för en natt där. Hotellet verkar leva på sitt rykte. Jag fortsatte sedan till Scott’s Market, men när man reser med enbart en 35 liters ryggsäck är det svårt att göra några större inköp. En kylskåpsmagnet fick räcka. Promenaden fortsatte sedan till Yangons tågstation några kvarter österut.
När jag forskat lite på vad man kan göra i Yangon verkade ett varv med det lokala pendeltåget längs Yangon Circular Railway vara ett förslag. På tågstationen köpte jag en biljett utan att veta vad jag skulle förvänta mig. Biljetten kostade mig 200 kyats, cirka 1 kr 50 öre. Jag hoppade på första bästa tåg och påbörjade en tre timmar lång resa längs Yangons förorter, slumkvarter och utkanter. Min plan var att hoppa av någonstans längs vägen och ta taxi tillbaka, men jag beslöt mig snabbt för att fullgöra cirkeln. Tågresan var ett utmärkt sätt att komma lokalbefolkningen och det verkliga livet närmare, tåget rörde sig inte med ljusets hastighet direkt. Det var kul där och då, men samtidigt var jag glad att jag inte hade valt tåg för transporter runt om i landet. Det hade blivit alldeles för obekvämt och tidsödande.
Ensam på en elcykel genom Bagan
På fredagsmorgonen var det dags att lämna Yangon, vilket kändes bra. Två nätter var alldeles lagom med tanke på att jag hade tillbringat tre nätter i Bangkok precis före. Nu var det dags att ta sig till Bagan (ပုဂံ), en plats långt bort från avgaser, smog och trafikstockningar. Flygresan till Nyaung U (ညောင်ဦးမြို့) blev mitt första möte med det burmesiska inrikesflyget. På inrikesterminalen finns inga informationsskärmar. Detta innebär att man som resenär själv måste reda ut var man ska checka in, vilken gate planet avgår från och när – förseningar är vanligt tyvärr. Jag reste med det nyetablerade flygbolaget Golden Myanmar Airlines. Planet blev drygt 2 timmar försenat. Förseningen berodde delvis på att Air Force One med Obama ombord landade framför ögonen på mig. Flygresan gick annars bra, det fransktillverkade propellerplanet var nästintill nytt.
Vid ankomsten till Nyaung U började jag med att köpa en biljett som skulle tillåta mig att fritt besöka Bagans tempel under fem dagar. Biljetten var ganska dyr med burmesiska mått, 15 dollar. Kontroller visade sig faktiskt göras då och då, jag behövde visa biljetten vid två tillfällen. På eftermiddagen checkade jag in på Thante Hotel i Nyaung U. Som turist i Bagan har man tre byar man kan välja att bo i, Old Bagan och New Bagan är de andra två. Även om man har lite närmare till templen om man bor i Old Bagan så var jag mycket nöjd med Nyaung U. Det är absolut inget partyställe, men längs med Restaurant Row finns åtminstone ett dussintal restauranger att välja bland. Nackdelen med mitt hotell var att det ligger lite avsides, men att promenera ensam i mörkret är inga problem i fridfulla Nyaung U.
Efter utomhusfrukost i hotellets lummiga trädgård var det dags för resans absoluta höjdpunkt, utforskandet av Bagan. Det finns flera sätt att transportera sig runt Bagan. En del väljer häst och vagn, andra cykel och några bil. Jag valde att hyra ett fordon som formellt kallas för elcykel (”e-bike”) för att kringgå regeln som säger att utlänningar inte får framföra bilar och motorcyklar, men som snarare liknar en moped. Till skillnad från många andra upplevde jag inte problem med min e-bike. Den var lättnavigerad, laddningen höll hela dagen och jag fick aldrig någon punktering trots mycket körning på grusvägar av varierande skick. Trots att den inte gjorde mer än 30 km/h så var det härligt att susa förbi den stackars skara turister som valde att cykla i den 35-gradiga hettan. Det såg onekligen svettigt ut!
Bagans vidsträckta tempel, då? Att besöka vartenda ett är en omöjlighet, det finns över 2 000 stycken utspridda längs de förvånansvärt gröna fälten. Ärligt talat är det nog ingen som skulle vilja det, efter två fulla dagar tyckte åtminstone jag att jag hade sett tillräckligt. Tjusningen ligger i att ge sig ut på de ödsliga grusvägarna och stanna till när man känner för det, mitt ute i ”ingenstans”. Då och då möts man av någon bonde som vallar sina får eller transporterar varor med häst och vagn. Bagan är en harmonisk och fotogenisk plats som gör sig extra bra vid solnedgången. Bästa utsikt får man från Shwesandaw Pagoda, men att köa för att se solnedgången var inget för mig. Den tredje och sista solnedgången såg jag ensam från taket på ett litet mindre tempel, en solnedgång som jag kommer att minnas länge med värme. I Bagan passade jag även på att köpa med mig lite souvenirer som handtillverkas av lokalbefolkningen under lågsäsong.
Lata dagar på orörda Ngapali Beach
Efter tre nätter i Bagan fortsatte jag till Ngapali Beach. Jag flög denna gång med Air KBZ och mellanlandade i Heho där ungefär hälften av passagerarna klev av. I närheten av Heho finns den populära sjön Inle. Personen som hamnade bredvid mig på flighten vidare till Thandwe visade lite bilder från Inle, jag var inte jätteimponerade och kände att det var ett rätt val att fortsätta till Ngapali. På flygplatsen i Thandwe (သံတွဲမြို့) blev jag förvånad när en person från Thande Beach Hotel stod och väntade på mig. Transport ingick tydligen i priset! Men så kostar också ett rum ungefär två burmesiska månadslöner per natt. När jag kom fram till hotellet vid 11:30-tiden var rummet redan klart. Nästan direkt bytte jag om till badkläder. Hotellet ligger mitt på den 7 km långa stranden. Precis som så många gånger tidigare i Myanmar kunde jag inte sluta le. Aldrig nånsin har jag varit på en så orörd strand som Ngapali. Jag frågade mig själv: var är alla människor? Varför åker man till Thailand när man kan åka hit?
Svaret på frågan är att Ngapali är svårtillgängligt. För att överhuvudtaget få komma in i Myanmar måste man ju som bekant ha förberett ett visum. För att sedan nå Ngapali måste man först flyga via någon asiatisk storstad till Yangon. Därifrån måste man boka separata biljetter med burmesiskt inrikesflyg, vilket inte är så enkelt att boka hemifrån – bara ett fåtal flygbolag tillämpar elektroniska biljetter och onlinebokning. De som gör det är oftast dyra. Hotellen i Ngapali är inte heller gratis – räkna med 1 000 kr per natt, vilket är bra mycket dyrare än närliggande Thailand. Men tar man sig till slut dit, som jag gjorde – till slut, så belönas man rejält. På den kritvita Ngapali finns ingen trängsel, inga barnfamiljer och inga blaskiga bufféer. Bortsett ett par ”sand-mellan-tårna-restauranger” är Ngapali helt orörd. Hotellen håller dessutom hög kvalitet.
Det blev tre nätter i Ngapali. Jag gjorde inte så mycket mer än att vila och bada under de där dagarna. Vädret var på topp. Det turkosblåa havet var så varmt att även en badkruka som jag inte hade några problem med att hoppa i. Det var längesen jag badade så här mycket! Extra härligt kändes det såklart när jag funderade på vad jag skulle ha gjort om jag hade varit kvar i Stockholm istället. Dagarna passerade förbi snabbt, men inte kvällarna. Till Ngapali reser man i regel inte ensam upptäckte jag. På så vis kunde jag ibland känna mig lite utanför. Jag sökte mig till en lite mer avsides restaurang, Htay Htay’s Kitchen, där jag fick lite kontakt med ungdomarna som jobbar där. Många ungdomar i Myanmar tvingas till hårt arbete när deras familjer hamnar i ekonomisk knipa. Betänk då att en månadslön i Myanmar kan ligga på så lite som 40 dollar.
Tillbaka till verkligheten
När solen hade gått ner en sista gång över Ngapali påbörjade jag den långa hemresan till Stockholm, åtminstone kändes det så. Innan dess hade jag ju en natt i Yangon och sedan ytterligare en till i Bangkok att se framemot, men det kändes som resan var på väg mot ett slut. Egentligen hade jag velat skippa natten i Yangon, men hotellet i Ngapali var fullbokat så jag blev mer eller mindre tvungen. Jag hade ju visserligen kunnat byta hotell, men det kändes också krångligt. Flygplatsen i Thandwe visade sig vara riktigt underutvecklad. Det finns inga staket längs flygplatsen, inte ens intill den lilla terminalbyggnaden. Om man så hade velat hade man kunnat gå runt den och in på startbanan. Säkerhetskontrollen kändes mer som en formalitet – min vattenflaska fick jag med mig utan någon reaktion. Det var kanske inte så konstigt i och för sig, det finns ingenting mer än ett par sittplatser och en toalett efter säkerhetskontrollen.
I Yangon checkade jag in på Holiday Hotel, några kilometer norr om centrala Yangon. Min sista kväll i Myanmar tillbringade jag på det närliggande lyxhotellet Chatrium. Till middagen prövade jag ett glas av det lokala rödvinet Red Mountain. Det smakade helt okej, men det var inte värt 7 dollar. Med största sannolikhet kostar en flaska i en välsorterad affär (som det faktiskt finns några stycken av i Yangon) inte ens 7 dollar. Dagen därpå checkade jag ut direkt efter frukost. Planet tillbaka till Bangkok skulle inte avgå förrän 17:35, vilket inte var helt optimalt. När jag bokade den relativt sena flighten var ju tanken att jag skulle komma från Ngapali samma dag. Den här dagen kändes därför lite som ”utfyllnad”. Å andra sidan fick jag ju se lite nya sidor av Yangon.
Jag promenerade längs den brittbyggda konstsjön Kandawgyi (ကန်တော်ကြီး) mot Shwedagon Pagoda. Istället för att besöka den igen (ganska dyrt, 8000 kyats för oss utlänningar) så rundade jag den och fortsatte till Yangons folkets park. Även den var dyr att besöka, 5000 kyats för västerlänningar och 300 kyats för lokalbefolkningen. Men visst, svenskar har ungefär 50 gånger så hög inkomst som burmeser! Det som jag tjänar på mitt jobb i Stockholm efter två timmars arbete motsvarar en månadslön för majoriteten av den arbetande burmesiska befolkningen. Hur som helst så upplevde jag folkets park som ganska tråkig, det var mest en massa nykära par där. Det fanns dock en kul och aningen knäpp attraktion som föll mig i smaken. I parken finns nämligen en avställd Fokker från det statliga flygbolaget Myanma Airways som tillåts kliva ombord och utforska.
Efter att ha gått en sväng på en närliggande luftkonditionerad galleria tog jag taxi till Yangons flygplats. Inte heller utrikesterminalen var mycket att hänga i julgranen. Hur kan det endast finns ett litet, dyrt och tråkigt kafé på en internationell flygplats som hanterar miljontals passagerare per år? Kaféet var så fullt att man tvingade ensamätande gäster att dela bord. Innan jag boardade planet till Bangkok växlade jag tillbaka min sista kyats till dollar. Kyats är värdelösa utanför Myanmar eftersom det är olagligt att föra ut valutan ur landet. Jag behöll dock en 500 kyatssedel som souvenir. Myanmarvistelsen blev betydligt billigare än förväntat, jag gjorde av med cirka 170 kr per dag, så med mig hem fick jag dessutom en del oväxlade amerikanska dollar. Aldrig någonsin har mina resekostnader varit så låga. Bara några månader tidigare satt jag på Ritz-Carlton i Moskva och sippade på en drink för 170 kr. Jag älskar kontrasterna!
Klockan 19:30 landade jag på Don Mueang (DMK) i Bangkok. Jag var ivrig att snabbt ta mig ner till Silom, den sista natten till ära skulle jag ju bo på femstjärniga Shangri-La Bangkok precis vid floden Chao Phraya. Eftersom Myanmarvistelsen blev så otrolig billig så tänkte jag unna mig taxi trots att hyfsad kollektivtrafik finns, till skillnad från i Myanmar. Jag fick dock en smärre chock när jag såg hur lång KÖ det var till taxibilarna. I samma ögonblick såg jag hur bussen A1 stannade förbi precis utanför ankomsthallen. Valet blev enkelt, det blev buss till Mo Chit och sedan BTS Skytrain. Paradoxalt nog blev alltså kollektivtrafiken det snabbaste sättet att ta sig till hotellet! När jag checkade in på hotellet frågade jag om det fanns möjlighet för sen utcheckning, planet tillbaka till Stockholm skulle avgå sent på kvällen därpå. Att behålla rummet kostnadsfritt till kl. 14 var inga problem.
Shangri-La rankas ofta som ett av Bangkoks bästa hotell och det blev ett mycket bra avslut på en mycket bra semester. Efter frukost hängde jag vid hotellets väldesignade pool. Under två veckor hade jag haft tillgång till pool och/eller strand konstant förutom under de tre nätterna jag totalt tillbringade i Yangon, så det kändes vemodigt när klockan närmade sig 14 och det var dags för semesterns sista dopp. Efter att ha checkat ut begav jag mig ut på stan för en sista sväng. Det är dock svårt att uppskatta de där sista timmarna när man har en så pass lång resa framför sig. Jag återvände till hotellet för att hämta väskan och påbörjade resan till Suvarnabhumiflygplatsen vid 19:30-tiden trots att planet inte skulle avgå förrän kl. 01:30. Väl på flygplatsen kunde jag checka in direkt – Thai Airways tillämpar principen ”all flights”, vilket var skönt. Det är betydligt mindre stökigare på insidan eftersom bara resenärer har tillstånd att vara där.
I väntan på planet passerade timmarna ganska fort ändå. Planet till Stockholm avgick i tid och det blev en ganska behaglig flygresa. Att flyga direkt och inte behöva byta plan i Mellanöstern, som jag har gjort tidigare, kändes skön. På utresan har jag inga som helst problem med flygbyten, men när man ska hem vill jag att det ska gå så fort som möjligt. Fick faktiskt en del sömn på planet, tror jag i alla fall. Det dröjde 6 timmar in tills jag ens slog på underhållningssystemet! Vi landade på Arlanda flygplats omkring 06:30 och jag kunde konstatera att semestern var slut för denna gång. Men, Myanmar, misströsta dig inte – I think this is the beginning of a beautiful friendship.
Sedan ett par dagar är jag tillbaka i Stockholm efter en två veckor lång resa i Sydostasien. Resan började och slutade i Bangkok, men det var Myanmar (Burma) som stod i centrum. Jag är otroligt nöjd! Myanmar, med sina gyllene pagoder och leende befolkning, är olikt något annat land jag har besökt – så oskuldsfullt och oexploaterat. Turism är en relativt ny företeelse så gästvänligheten vet inga gränser. Till skillnad från mer exploaterade länder så har man inte lärt sig att utnyttja turister. Myanmar är en välbevarad resehemlighet. Jag undrar hur länge det kan fortsätta att vara så.
Inom kort kommer jag att publicera en reseberättelse här på bloggen, under tiden får ni nöja er med ett gäng bilder från resan. 🙂
* * * * *
De allra sista dagarna av september tillbringades i Nice på Côte d’Azur, eller Franska rivieran som vi säger på svenska. Att resa till Nice visade sig innebära en tidsresa tillbaka till Le belle époque. Strandpromenaden Promenade des Anglais kantas av lyxiga och anrika hotell som Le Negresco, Michelinprisade restauranger och svajande palmer. Louis Vuitton-väskorna har aldrig känts så äkta som i Nice. Vi bodde på Nice Plaza Hotel, som numera ägs av den italienska kedjan Boscolo, och hade en fantastisk utsikt över vackra Jardin Albert 1er med Medelhavet i bakgrunden. Precis som förväntat kretsade mycket av resan kring mat och dryck och att kyparna är ibland är på gränsen till oartiga hör till. Det finns egentligen inte mycket negativt att säga om Nice, men naturligtvis kommer det till ett pris. Nice är inget budgetresmål. Återvänder gör jag gärna dock, till andra platser på rivieran också. Tills vidare nöjer vi oss med lite bilder från resans tre dygn.
* * * * *
Efter över 10 fantastiska dygn i Kina är jag nu hemma igen. Att blogga visade sig tyvärr svårt eftersom mitt Twitterkonto är länkat till bloggen. Twitter är som bekant censurerat i Kina. Som tur är blev resan väldokumenterad i form av bilder och eftersom en bild i många fall kan säga mer en tusen ord så kommer här ett noga genomtänkt urval 🙂
* * * * *
* * * * *
Kinaresan blev som ni säkert har förstått lyckad! Jag återkommer med mer reflektioner angående Peking och Shanghai senare, när jag får tid.
I dagarna kommer ett inlägg med mina intryck från Bangladeshs huvudstad Dhaka. Tills vidare publicerar jag här lite bilder. Bilderna representerar mina upplevelser från de (endast) 100 timmarna som jag befann mig på resande fot. Enjoy!
Fredriks resor 